En klassisk påskmiddag!
Vi samlades några kamrater från gymnasieklassen och åt ... Tacos. Ni vet, mexikanskt. Det är som Alan i The Hangover skulle säga om tacos till påskmiddag: Classic!
Det är en trevlig maträtt att äta om man är i sällskap, det finns liksom en gemenskap i det hela. Ägg, potatis och sill i all ära.. men visst är det lite långdraget att äta samma mat vid varje högtid?! Därför tyckte vi att vi skulle vara radikala och köra på mexikanskt. Om det nu är mexikanskt, det är väl snarare svenskens uppfattning om vad man äter i Mexiko.
Hur som helst tyckte jag det var jättekul att få träffa mina kära gamla skolkamrater igen. De är så härliga allihopa! Jag tänkte berätta lite om när klockan började bli sent och vi skulle ut och undersöka Stockholms nattliv lite närmare.
Detta är alltså min rekapitulation av vad som hände. Jag visade min legitimation för dörrvakten och blir insläppt, kort efteråt blir jag högst förvånad när han komplimenterar Nicoles kjol. Sen när har dörrvakter börjar smickra sina kroggäster?! Det är väl verkligen inte kutym? De brukar oftast vara mer otrevliga än schyssta typer.
Och sen gick jag in och
Därefter gick vi tillbaka till lägenheten. Tröttheten hade nämligen inrättat sig hos de flesta och det var dags att krypa till kojs.
Allt som allt en kul kväll! (sägs det..)
Det är en trevlig maträtt att äta om man är i sällskap, det finns liksom en gemenskap i det hela. Ägg, potatis och sill i all ära.. men visst är det lite långdraget att äta samma mat vid varje högtid?! Därför tyckte vi att vi skulle vara radikala och köra på mexikanskt. Om det nu är mexikanskt, det är väl snarare svenskens uppfattning om vad man äter i Mexiko.
Hur som helst tyckte jag det var jättekul att få träffa mina kära gamla skolkamrater igen. De är så härliga allihopa! Jag tänkte berätta lite om när klockan började bli sent och vi skulle ut och undersöka Stockholms nattliv lite närmare.
Detta är alltså min rekapitulation av vad som hände. Jag visade min legitimation för dörrvakten och blir insläppt, kort efteråt blir jag högst förvånad när han komplimenterar Nicoles kjol. Sen när har dörrvakter börjar smickra sina kroggäster?! Det är väl verkligen inte kutym? De brukar oftast vara mer otrevliga än schyssta typer.
Och sen gick jag in och
Därefter gick vi tillbaka till lägenheten. Tröttheten hade nämligen inrättat sig hos de flesta och det var dags att krypa till kojs.
Allt som allt en kul kväll! (sägs det..)
OM: Frisörer som kan fara åt fan
Jag tänkte att jag skulle klippa mig idag. Det var jag bevisligen inte ensam om. FÖRUTSATT att man litar på Västerås barberare förstås.
Jag gillar inte alls att gå till frisören. Jag känner ett stort obehag inför hela situationen. Jag har så svårt att finna mig i att sitta still och se mig själv i spegeln i fyrtio minuter och därtill få mitt huvud attackerat av en främling. Speglarna i salongerna har dessutom en jävligt dålig effekt på mig har jag märkt. Jag tycker att jag ser så förbannat ful ut när mitt hår är vattenkammat och det tydligt syns att jag har väntat för länge sedan förra besöket. Möjligen är det för att det är det enda tillfället då jag har tid att bearbeta min egen åsyn men jag blir bara illa till mods över mig själv.
Jag vill bli välkomnad med öppna armar av den som ska klippa mig, bli mottagen och attraheras av första intrycket. Jag provade lyckan i åtta salonger idag. Gemensamt för alla salonger var att de hade en kund och en eller två till synes lediga frisörer. Min uppfattning är att frisörer har det svårt med all konkurrens i branschen och att de ska bli lättade och glada när det kommer en ny kund. De ska tänka: "Åh, yes! Äntligen en kund!" Med tanke på hur lediga de ser ut verkar denna teori inte alls orimlig.
Men nej. NEJ. De är ju så jävla "upptagna". Fattar de inte att det här är fel läge att spela 'hard to get'?!
-Hej! säger jag när jag kliver in genom dörren. Finns det någon klipptid ledig?
Frisörerna utbyter snabbt ett par blickar och en av dem undrar:
-Hmm, du menar nu alltså?
Nej, om en vecka..
-Jaaa, nu.
-Njaa, joo, nej, inte just nu. Imorgon kanske?
Men jag vill inte klippa mig imorgon. Jag går alltid till frisören spontant. Det är en av få saker som jag inte planerar, för jag känner ju obehag inför denna situation, remember? Jag vill ju inte planera något som jag egentligen inte vill göra.
Så jag svarar bara att det inte fungerar nästa dag och vandrar vidare. Lite mer modfälld. Tre liknande ordutbyten senare och jag börjar bli riktigt irriterad. Plötsligt har mitt obehag gått över i hat. Nu hatar jag frisörer. Jag hatar dem.
Jag vandrar hemåt och är en bit från city när jag ser en salong uppenbara sig borta till höger. Det är ett långskott, men vafan, jag kan inte misslyckas mer.
Till min stora förtret ser jag bara en frisör genom fönstret och hon har faktiskt en kund. Jag har givit upp redan innan jag öppnar dörren men jag fortsätter likväl.
-Hallå där! hälsar hon mig med ett leende.
-Hej! Har du tid att klippa mig?
-Ja visst! Om du kan vänta fem minuter, det är bara att slå sig ner i soffan! svarar hon och gestikulerar mot en hemtrevlig skinnsoffa i hörnet.
Triumf! Det är precis så jag vill bli mottagen. Kudos till Salong Jolly!
Men ni andra.. ignoranta och nonchalanta frisörer..Era jävlar. Far ni bara åt helvete.
Jag gillar inte alls att gå till frisören. Jag känner ett stort obehag inför hela situationen. Jag har så svårt att finna mig i att sitta still och se mig själv i spegeln i fyrtio minuter och därtill få mitt huvud attackerat av en främling. Speglarna i salongerna har dessutom en jävligt dålig effekt på mig har jag märkt. Jag tycker att jag ser så förbannat ful ut när mitt hår är vattenkammat och det tydligt syns att jag har väntat för länge sedan förra besöket. Möjligen är det för att det är det enda tillfället då jag har tid att bearbeta min egen åsyn men jag blir bara illa till mods över mig själv.
Jag vill bli välkomnad med öppna armar av den som ska klippa mig, bli mottagen och attraheras av första intrycket. Jag provade lyckan i åtta salonger idag. Gemensamt för alla salonger var att de hade en kund och en eller två till synes lediga frisörer. Min uppfattning är att frisörer har det svårt med all konkurrens i branschen och att de ska bli lättade och glada när det kommer en ny kund. De ska tänka: "Åh, yes! Äntligen en kund!" Med tanke på hur lediga de ser ut verkar denna teori inte alls orimlig.
Men nej. NEJ. De är ju så jävla "upptagna". Fattar de inte att det här är fel läge att spela 'hard to get'?!
-Hej! säger jag när jag kliver in genom dörren. Finns det någon klipptid ledig?
Frisörerna utbyter snabbt ett par blickar och en av dem undrar:
-Hmm, du menar nu alltså?
Nej, om en vecka..
-Jaaa, nu.
-Njaa, joo, nej, inte just nu. Imorgon kanske?
Men jag vill inte klippa mig imorgon. Jag går alltid till frisören spontant. Det är en av få saker som jag inte planerar, för jag känner ju obehag inför denna situation, remember? Jag vill ju inte planera något som jag egentligen inte vill göra.
Så jag svarar bara att det inte fungerar nästa dag och vandrar vidare. Lite mer modfälld. Tre liknande ordutbyten senare och jag börjar bli riktigt irriterad. Plötsligt har mitt obehag gått över i hat. Nu hatar jag frisörer. Jag hatar dem.
Jag vandrar hemåt och är en bit från city när jag ser en salong uppenbara sig borta till höger. Det är ett långskott, men vafan, jag kan inte misslyckas mer.
Till min stora förtret ser jag bara en frisör genom fönstret och hon har faktiskt en kund. Jag har givit upp redan innan jag öppnar dörren men jag fortsätter likväl.
-Hallå där! hälsar hon mig med ett leende.
-Hej! Har du tid att klippa mig?
-Ja visst! Om du kan vänta fem minuter, det är bara att slå sig ner i soffan! svarar hon och gestikulerar mot en hemtrevlig skinnsoffa i hörnet.
Triumf! Det är precis så jag vill bli mottagen. Kudos till Salong Jolly!
Men ni andra.. ignoranta och nonchalanta frisörer..Era jävlar. Far ni bara åt helvete.
OM: Modern teknik och sociala medier
Jag slås av den revolution som har ägt rum de senaste åren. Vad har det tagit åt oss? Folk har blivit helt beroende av exponering. Den typ av statusuppdateringar som förekommer på Facebook är i många fall skrämmande. Man skriver några rader som på något sätt är tänkt att skapa intresse. Det är vad jag försöker göra åtminstone. För jag är en del av det här. Jag påstår inget annat. Jag själv är en del av de sociala medierna. De som har tagit över vårt samhälle.
Samma sak med Twitter. Vad är det för något? Vad gjorde man för tio år sedan? När började vårt behov av att synas ta en sådan absurd vändning? Formatet som Twitter erbjuder kan liknas vid en statusuppdatering på Facebook. På 140 tecken försöker man knåpa ihop något finurligt, något välfunnet. Som om man genom några ord ska förändra något. Eller frammana en aha-upplevelse eller ett ögonblick av humor.
Vem gör man det för? Varför? Min tanke är att det hela bygger på en önskan om bekräftelse. Vi strävar ständigt efter att få respons på det vi åtar oss, vi vill vara en del av ett större sammanhang. Vi vill betyda något, vara något.
En talande bild för ett par dagar sen; Jag var på en restaurang och åt lunch med tre kollegor. Alla som sitter vid bordet har sin iPhone i handen och har hela sitt fokus vid denna tekniska pryl. Jag uppmärksammar det och sneglar mot de andra gästerna vid borden i närheten. Samma sak där. Telefonen framme och bortkopplade från den fysiska plats där vi faktiskt befinner oss.
Vad i helvete är det som händer? tänker jag för mig själv. Det har blivit viktigare att ta del av information och uppdateringar från andra personer och exponera sig själv än att umgås med dem man lunchar med. Och jag tycker att det hela är ganska sorgligt.
Jag är konservativ och min önskan om att vi borde vara mer primitiva kanske känns daterad men har jag inte en poäng i att vi har tagit det till sin spets? Eller är jag bara gammal av mig? Är jag konstig för att jag önskar att vi ska distansera oss från sociala medier?
Till stor del tror jag att teknikens utveckling har välkomnat detta beteende. Det har gått för snabbt för oss människor, vi hänger inte med i samma tempo som tekniken. Det är ingen slump att 2000-talets största hälsoproblem utgörs av stressrelaterade åkommor.
Mobiltelefoner i allmänhet och smartphones i synnerhet. I Nyhetsmorgon förra helgen diskuterade de hur viktig mobiltelefonen är för en individ. De flesta är överens om att det är "hela livet" man har där i. Det är ens "andra hälft", som en själsfrände. Det har blivit så lättillgängligt att utbyta meningar och åsikter. Det kan räcka med att en politiker postar ett enda provocerande inlägg för att det ska bli hus i helvete. Jag tycker att det har gått för långt. Jag vill trycka ner bromspedalen och få folk att reflektera över den vardag som vi lever i.
Är det verkligen rimligt att vi hellre skulle ta med oss en mobiltelefon på semester än en god vän? Är det rimligt att det första man gör när man kommer hem efter en resa är att skriva det i sin statusuppdatering? Är det rimligt att dela med sig av hur bakfull man känner sig för tillfället?
Om ni själva har svårt att besvara frågorna kan jag vara vänlig att göra det åt er. Nej, det är inte rimligt.
Samma sak med Twitter. Vad är det för något? Vad gjorde man för tio år sedan? När började vårt behov av att synas ta en sådan absurd vändning? Formatet som Twitter erbjuder kan liknas vid en statusuppdatering på Facebook. På 140 tecken försöker man knåpa ihop något finurligt, något välfunnet. Som om man genom några ord ska förändra något. Eller frammana en aha-upplevelse eller ett ögonblick av humor.
Vem gör man det för? Varför? Min tanke är att det hela bygger på en önskan om bekräftelse. Vi strävar ständigt efter att få respons på det vi åtar oss, vi vill vara en del av ett större sammanhang. Vi vill betyda något, vara något.
En talande bild för ett par dagar sen; Jag var på en restaurang och åt lunch med tre kollegor. Alla som sitter vid bordet har sin iPhone i handen och har hela sitt fokus vid denna tekniska pryl. Jag uppmärksammar det och sneglar mot de andra gästerna vid borden i närheten. Samma sak där. Telefonen framme och bortkopplade från den fysiska plats där vi faktiskt befinner oss.
Vad i helvete är det som händer? tänker jag för mig själv. Det har blivit viktigare att ta del av information och uppdateringar från andra personer och exponera sig själv än att umgås med dem man lunchar med. Och jag tycker att det hela är ganska sorgligt.
Jag är konservativ och min önskan om att vi borde vara mer primitiva kanske känns daterad men har jag inte en poäng i att vi har tagit det till sin spets? Eller är jag bara gammal av mig? Är jag konstig för att jag önskar att vi ska distansera oss från sociala medier?
Till stor del tror jag att teknikens utveckling har välkomnat detta beteende. Det har gått för snabbt för oss människor, vi hänger inte med i samma tempo som tekniken. Det är ingen slump att 2000-talets största hälsoproblem utgörs av stressrelaterade åkommor.
Mobiltelefoner i allmänhet och smartphones i synnerhet. I Nyhetsmorgon förra helgen diskuterade de hur viktig mobiltelefonen är för en individ. De flesta är överens om att det är "hela livet" man har där i. Det är ens "andra hälft", som en själsfrände. Det har blivit så lättillgängligt att utbyta meningar och åsikter. Det kan räcka med att en politiker postar ett enda provocerande inlägg för att det ska bli hus i helvete. Jag tycker att det har gått för långt. Jag vill trycka ner bromspedalen och få folk att reflektera över den vardag som vi lever i.
Är det verkligen rimligt att vi hellre skulle ta med oss en mobiltelefon på semester än en god vän? Är det rimligt att det första man gör när man kommer hem efter en resa är att skriva det i sin statusuppdatering? Är det rimligt att dela med sig av hur bakfull man känner sig för tillfället?
Om ni själva har svårt att besvara frågorna kan jag vara vänlig att göra det åt er. Nej, det är inte rimligt.
OM: En vän, ett djur och deras unika samhörighet
Det finns gånger då ting sammanstrålar så naturligt som vore det skrivet i stjärnorna. Ta yin och yang exempelvis, de är så nära besläktade att man direkt associerar den ena till den andra.
Jag har upplevt ett liknande förhållande hos en vän. Hon har nämligen ett väldigt nära förhållande till kossor. Jag finner det hela svårt att förklara men det finns något hos henne som påminner om en kossa. Och det här kan ju vara fördomsväckande, en kossa kanske ofta skulle användas för att beskriva en stor person. En som är ganska överviktig. Min vän är knappast tjock, snarare tvärtom. Men likväl finns det något hos henne som får mig på kreatur-tankar.
Belgian blue, det är så vi kallar henne, vi som har uppmärksammat denna likhet. Kolla nu på denna bild, visst är jag inte helt fel ute?
Jaa, minnsann.. Det skulle lika gärna kunna vara en ko, helt klart.
Jag har aldrig tidigare mött någon som jag så starkt förknippar med ett djur. Jag satt och gick igenom clipart för ett tag sedan och då hittade jag en bild på en kossa. Min första tanke gick till min kompis. Det är ju Josse tänkte jag! Jag forskar vidare för att styrka min, jaaa, ska vi säga misstanke, och finner att hon har andra vänner som kallar henne kossan. Det här kan inte vara en ren slump, visst kan det inte?
I mina vidare efterforskningar finner jag helt osökt ett ganska roande Youtube-klipp! Lyssna, förundras och bestäm sedan huruvida ni ska skratta eller göra nåt annat.
Jag har upplevt ett liknande förhållande hos en vän. Hon har nämligen ett väldigt nära förhållande till kossor. Jag finner det hela svårt att förklara men det finns något hos henne som påminner om en kossa. Och det här kan ju vara fördomsväckande, en kossa kanske ofta skulle användas för att beskriva en stor person. En som är ganska överviktig. Min vän är knappast tjock, snarare tvärtom. Men likväl finns det något hos henne som får mig på kreatur-tankar.
Belgian blue, det är så vi kallar henne, vi som har uppmärksammat denna likhet. Kolla nu på denna bild, visst är jag inte helt fel ute?
Jaa, minnsann.. Det skulle lika gärna kunna vara en ko, helt klart.
Jag har aldrig tidigare mött någon som jag så starkt förknippar med ett djur. Jag satt och gick igenom clipart för ett tag sedan och då hittade jag en bild på en kossa. Min första tanke gick till min kompis. Det är ju Josse tänkte jag! Jag forskar vidare för att styrka min, jaaa, ska vi säga misstanke, och finner att hon har andra vänner som kallar henne kossan. Det här kan inte vara en ren slump, visst kan det inte?
I mina vidare efterforskningar finner jag helt osökt ett ganska roande Youtube-klipp! Lyssna, förundras och bestäm sedan huruvida ni ska skratta eller göra nåt annat.
OM: Tids- och energibrist
Jag har för en gångs skull inte brist på idéer. Det brukar ju vara något sådant jag skyller på när jag uppdaterar dåligt. Nu har jag ont om tid och energi. De senaste två veckorna har jag haft konstant sömnskuld och då har min säng varit mer åtråvärd än tangentbordet.
Så vad har jag gjort som tagit upp så mycket tid? -Jaa, alltså. Det har varit både hockey och fotboll på vardagskvällarna. Jag hade en kväll ledig som jag tänkte utnyttja på ett kreativt sätt men istället hamnade jag framför Seinfeld, det är så tvångslöst att bara sitta och le åt Georges minspel, åt Kramers flippande, åt Jerrys vardaglighet. Och då känner jag någon typ av inre frid, för stunden åtminstone.
Jag har kommit på en massa ämnen jag vill skriva om och jag har bearbetat formuleringarna i mitt huvud som jag alltid gör. Jag gör det oftast när jag är ute på mina promenader. Det är en del av min skapandeprocess. Jag uppfinner meningar som jag tänker använda och i vissa fall blir jag så rädd att jag ska glömma en bra formulering att jag stannar abrupt och antecknar i mitt block.
Nu har jag varit dålig på att anteckna på sistone så de formuleringar jag har konstruerat är inte längre formuleringar. De har försvunnit in i glömska. Jag har skapat ett eget begrepp om det här, jag kallar dem för Förlorade formuleringar.
Nu är de som dagarna i Väst enligt Theoden av Rohan. Ni vet;
"They have passed like rain on the mountain, like wind in the meadow. The days have gone down in the West, behind the hills into shadow."
Precis så är det med mina formuleringar. Och det är synd, men nya tider väntar. I alla fall om jag fortsätter med att droppa Sagan om ringen-referenser..
Så vad har jag gjort som tagit upp så mycket tid? -Jaa, alltså. Det har varit både hockey och fotboll på vardagskvällarna. Jag hade en kväll ledig som jag tänkte utnyttja på ett kreativt sätt men istället hamnade jag framför Seinfeld, det är så tvångslöst att bara sitta och le åt Georges minspel, åt Kramers flippande, åt Jerrys vardaglighet. Och då känner jag någon typ av inre frid, för stunden åtminstone.
Jag har kommit på en massa ämnen jag vill skriva om och jag har bearbetat formuleringarna i mitt huvud som jag alltid gör. Jag gör det oftast när jag är ute på mina promenader. Det är en del av min skapandeprocess. Jag uppfinner meningar som jag tänker använda och i vissa fall blir jag så rädd att jag ska glömma en bra formulering att jag stannar abrupt och antecknar i mitt block.
Nu har jag varit dålig på att anteckna på sistone så de formuleringar jag har konstruerat är inte längre formuleringar. De har försvunnit in i glömska. Jag har skapat ett eget begrepp om det här, jag kallar dem för Förlorade formuleringar.
Nu är de som dagarna i Väst enligt Theoden av Rohan. Ni vet;
"They have passed like rain on the mountain, like wind in the meadow. The days have gone down in the West, behind the hills into shadow."
Precis så är det med mina formuleringar. Och det är synd, men nya tider väntar. I alla fall om jag fortsätter med att droppa Sagan om ringen-referenser..
Forever I shall rule the world!
Jag brukar leka med tanken att jag är världens regent. Alla känner till mig. Jag är inte bara någon mesig kung över ett enda land, jag regerar ALLT!
Det finns inte ett tidningsuppslag som inte innehåller något mig. Jag tar mig ständigt an resor där jag åker och hälsar på er, mina undersåtar. Men jag är inte en despot. Mitt enda krav är att ni knäböjer och sträcker armarna upp i luften som vore jag Allah, Jahve eller någon annan härlig Gud. Dessutom ska det finnas en hymn. Den ska vara lite som en nationalsång fast i detta fall en världssång. Hymnen om Jesper, den Store. Och epitetet kanske förefaller lite larvigt på svenska, men prova att översätta det till engelska!
Jesper the Great. Hur coolt är inte det?! The Great. The One. The Only.
Det är jag. Jag äger er. Det är till mig ni ska komma om ni vill ha något. Jag förväntar mig vädjanden, fjäsk och mutor. Ett hett tips är att förse mig med kanelgifflar. Brieost, coca-cola och körsbärstomater fungerar också.
I hopp om att rädda världen kommer jag att förbjuda transportmedel som till exempel flygplan, de är verkliga miljöbovar! El-bilar funkar, resten blir också ställda med körförbud. Mobiltelefoner, e-post och twitter stängs av för alltid. Likaså Facebook. Jag är för ett mer primitivt leverne. Skicka brev för fan. Slå en signal på landlinan. Dejta på ett klassiskt sätt. Ta hojen istället för mopeden.
Snabbmat är annan sak jag kommer att fimpa ganska snabbt, och på tal om fimpa.. Cigaretter och alla typer av narkotika beläggs med tortyr- och dödsstraff.
Det enda undantaget vad gäller transportmedel och modern teknik är förstås jag själv och mitt hov. Herregud, jag måste kunna kontakta mina tjänare. Jag är dessutom ställd över allt vad lag heter. Faktum är att JAG ÄR LAGEN. Jesper the Great is the Law.
I övrigt är jag ödmjuk och har en ganska medmänsklig syn på världens invånare. Ni älskar mig, right?
Det finns inte ett tidningsuppslag som inte innehåller något mig. Jag tar mig ständigt an resor där jag åker och hälsar på er, mina undersåtar. Men jag är inte en despot. Mitt enda krav är att ni knäböjer och sträcker armarna upp i luften som vore jag Allah, Jahve eller någon annan härlig Gud. Dessutom ska det finnas en hymn. Den ska vara lite som en nationalsång fast i detta fall en världssång. Hymnen om Jesper, den Store. Och epitetet kanske förefaller lite larvigt på svenska, men prova att översätta det till engelska!
Jesper the Great. Hur coolt är inte det?! The Great. The One. The Only.
Det är jag. Jag äger er. Det är till mig ni ska komma om ni vill ha något. Jag förväntar mig vädjanden, fjäsk och mutor. Ett hett tips är att förse mig med kanelgifflar. Brieost, coca-cola och körsbärstomater fungerar också.
I hopp om att rädda världen kommer jag att förbjuda transportmedel som till exempel flygplan, de är verkliga miljöbovar! El-bilar funkar, resten blir också ställda med körförbud. Mobiltelefoner, e-post och twitter stängs av för alltid. Likaså Facebook. Jag är för ett mer primitivt leverne. Skicka brev för fan. Slå en signal på landlinan. Dejta på ett klassiskt sätt. Ta hojen istället för mopeden.
Snabbmat är annan sak jag kommer att fimpa ganska snabbt, och på tal om fimpa.. Cigaretter och alla typer av narkotika beläggs med tortyr- och dödsstraff.
Det enda undantaget vad gäller transportmedel och modern teknik är förstås jag själv och mitt hov. Herregud, jag måste kunna kontakta mina tjänare. Jag är dessutom ställd över allt vad lag heter. Faktum är att JAG ÄR LAGEN. Jesper the Great is the Law.
I övrigt är jag ödmjuk och har en ganska medmänsklig syn på världens invånare. Ni älskar mig, right?
