Det gör inget!
Jag har kommit på mig själv med att ofta säga samma saker, alltså samma fraser. Som ett slags tics. Det här kanske är något som bara jag själv tänker på men det är ganska intressant ändå.
Har man någon gång haft en samvaro med mig som sträcker sig under ett par dagar måste man ha hört mig säga frasen 'Det gör inget', jag överkonsumerar den meningen. Det är sant.
Något annat som jag använder ofta är ordet 'precis', med diverse hjälpord. "Aa, jo, precis", ibland drar jag lite på i:et också, "Jo, preciiiiis". Jag gillar att säga långsamt så att man tror att jag gör det med stor eftertanke och det låter som om jag har djup insikt i saker och ting. Ofta är detta förstås helt felaktigt, men jag är bra på att låta övertygande.
Jag gillar även att säga att något är oklart, fastän det är fullständigt självklart. Det blir en billig men samtidigt lite lustig poäng som antagligen bara får mig att fnissa. Till exempel; 'Jag blev blöt idag när det regnade - oklart varför' eller 'tomten var inte hemma när jag skulle hälsa på honom den 24:e december - oklart varför'. Jaa, ni kanske förstår.
Jag har flera saker att nämna som jag gör, men vill ju inte skriva för mycket, nej, det vill jag inte.
Har man någon gång haft en samvaro med mig som sträcker sig under ett par dagar måste man ha hört mig säga frasen 'Det gör inget', jag överkonsumerar den meningen. Det är sant.
Något annat som jag använder ofta är ordet 'precis', med diverse hjälpord. "Aa, jo, precis", ibland drar jag lite på i:et också, "Jo, preciiiiis". Jag gillar att säga långsamt så att man tror att jag gör det med stor eftertanke och det låter som om jag har djup insikt i saker och ting. Ofta är detta förstås helt felaktigt, men jag är bra på att låta övertygande.
Jag gillar även att säga att något är oklart, fastän det är fullständigt självklart. Det blir en billig men samtidigt lite lustig poäng som antagligen bara får mig att fnissa. Till exempel; 'Jag blev blöt idag när det regnade - oklart varför' eller 'tomten var inte hemma när jag skulle hälsa på honom den 24:e december - oklart varför'. Jaa, ni kanske förstår.
Jag har flera saker att nämna som jag gör, men vill ju inte skriva för mycket, nej, det vill jag inte.
Festen där alla hatade
Ja, det var en gång i första ring då det var party. Det händer ju att det blir sådana tillställningar när man nyligen har börjat gymnasiet. Alla ska umgås och de flesta är ganska oerfarna vad gäller alkoholhanteringen.
På denna fest, eller ska vi kalla det dryckesgill, fanns ett uppblossande hat som spred sig som en löpeld genom alla i byggnaden. Det fanns en snubbe som inte var särskilt omtyckt. Som tur var fanns han inte på festen. Han hade gjort någon dum grej och när detta togs upp bland väl förfriskade ungdomar blev han fullständigt idiotförklarad.
Simon. Så hette han. Han skulle få. Alla närvarande gick liksom demonstranter emot denna snubbe som nog hade blivit vettskrämd hade han varit där.
"Vem ska inte kunna gå på måndag?" SIMON! SIMON!
"Vem ska dö?" SIMON! SIMON!
"HATA, HATA, HATA SIMON!"
Det hela började ta en absurd vändning och det uppstod ett gemensamt hat mot Simon. Överallt hörde man folk berätta om vad de skulle göra med grabben om han hade varit där. "Fan, jag hade klappat till honom så hårt att han skulle få sitta i rullstol"
Jag hörde min vän Olle inleda: "HATA SIMON, HATA SIMON, HATA SIMON ..."
Jag tyckte det var ganska märkligt eftersom Olle säkert aldrig hade träffat Simon och jag tog honom lite avsides: "Ehh, Olle, vet du ens vem Simon är?" frågade jag.
"-Nej, men han ska faaan inte kunna gå på måndag!" svarade han och gav sig av igen.
Under hela kvällen pågick detta och jag tänkte illustrera det här med en bild, men det fungerade inte.
På denna fest, eller ska vi kalla det dryckesgill, fanns ett uppblossande hat som spred sig som en löpeld genom alla i byggnaden. Det fanns en snubbe som inte var särskilt omtyckt. Som tur var fanns han inte på festen. Han hade gjort någon dum grej och när detta togs upp bland väl förfriskade ungdomar blev han fullständigt idiotförklarad.
Simon. Så hette han. Han skulle få. Alla närvarande gick liksom demonstranter emot denna snubbe som nog hade blivit vettskrämd hade han varit där.
"Vem ska inte kunna gå på måndag?" SIMON! SIMON!
"Vem ska dö?" SIMON! SIMON!
"HATA, HATA, HATA SIMON!"
Det hela började ta en absurd vändning och det uppstod ett gemensamt hat mot Simon. Överallt hörde man folk berätta om vad de skulle göra med grabben om han hade varit där. "Fan, jag hade klappat till honom så hårt att han skulle få sitta i rullstol"
Jag hörde min vän Olle inleda: "HATA SIMON, HATA SIMON, HATA SIMON ..."
Jag tyckte det var ganska märkligt eftersom Olle säkert aldrig hade träffat Simon och jag tog honom lite avsides: "Ehh, Olle, vet du ens vem Simon är?" frågade jag.
"-Nej, men han ska faaan inte kunna gå på måndag!" svarade han och gav sig av igen.
Under hela kvällen pågick detta och jag tänkte illustrera det här med en bild, men det fungerade inte.
Project Ängsö DEL I
Några bekanta till mig har skapat en liten filmserie, det är amatörsmässigt och aningen tråkigt för dem som inte känner de här grabbarna. Men det kan finnas ett litet underhållningsvärde i det hela, det finns i alla fall en sekvens som jag upplever en gnutta intimiderande. Det här är ett videoklipp som endast bör ses om man har mycket fritid.
De två andra delarna kommer inom kort.
(för övrigt funderar jag på att bli någon typ av säljare en dag, vad tror ni om det?)
Vid några tillfällen hänvisas det till ett PM, om intresse finns är jag säker på att min assistent kan fixa fram dem dokumenten. Hon har ändå inte så mycket för sig så här under sommaren.
Ni kommer i kontakt med henne här: [email protected]
De två andra delarna kommer inom kort.
(för övrigt funderar jag på att bli någon typ av säljare en dag, vad tror ni om det?)
Vid några tillfällen hänvisas det till ett PM, om intresse finns är jag säker på att min assistent kan fixa fram dem dokumenten. Hon har ändå inte så mycket för sig så här under sommaren.
Ni kommer i kontakt med henne här: [email protected]
En resa
Jag gör många resor runt om i landet. Jag tycker det är viktigt att känna riket på pulsen, träffa de människor som faktiskt utgör det här fantastiska landet.
Härom dagen besökte jag hufvudstaden, Stockholm. Det var ett tag sedan jag var där senast och jag förvånas av hur mycket man glömmer på så kort tid. Stockholm är ju verkligen en riktig stad, en som man kan vara stolt över.
Man kan med gott sinne bjuda över folk från andra länder och visa upp den här staden för den har verkligen karisma. Den är så vacker med alla holmar och gamla byggnader samtidigt som den är toppmodern med alla möjliga färdmedel och infrastruktur. Jaa, man gläds verkligen över att vistas i denna vackra stad.
Och när man sedan tillbringar visiten med gott sällskap, så gör det inte saken värre. Ohnej, det är verkligen att rekommendera.
Det blev inte sämre av att bli hembjuden på god mat, nej, det var helt förträffligt.
Tack till familjen Björnelund, ni fick mig att känna mig som hemma!
Life is a song, indeed
Jag har nu lyssnat på Patrick Parks "Life is a song" sju gånger i rad. Jag tror att det är en sån där låt som jag aldrig kommer tröttna på. Sången i sig är väl egentligen inte särskilt märkvärdig. Inte heller texten är jättespeciell. Men det är minnet med vilket jag förknippar låten med som gör mig alldeles sentimental.
Det är den lyckligaste och på samma gång sorgligaste låt jag vet. En aning svårtytt, det där. Den lyckligaste och sorgligaste. Lycka. Sorg.
En aning paradoxalt. En aning svårtytt. Nej, vafan. Nu ska jag lyssna på den från början igen.
Det ger mig inte alls samma känsla att lyssna på den och skriva samtidigt. Jag måste sluta mina ögon och drömma mig bort för att jag ska komma till den sinnesstämning som för mig är magisk.
Lycka.
Sorg.
Lycka, sorg.
Det är den lyckligaste och på samma gång sorgligaste låt jag vet. En aning svårtytt, det där. Den lyckligaste och sorgligaste. Lycka. Sorg.
En aning paradoxalt. En aning svårtytt. Nej, vafan. Nu ska jag lyssna på den från början igen.
Det ger mig inte alls samma känsla att lyssna på den och skriva samtidigt. Jag måste sluta mina ögon och drömma mig bort för att jag ska komma till den sinnesstämning som för mig är magisk.
Lycka.
Sorg.
Lycka, sorg.
Branding
Jag hoppas ni är familjära med uttrycket. Branding är allt. Allt. Inte sant, Karin?
Det handlar om att framstå på rätt sätt, att umgås med rätt personer. Eller, inte umgås kanske, snarare synas med rätt personer.
Jag vill inte glorifiera mig själv, nej, det vill jag inte. Men det är ett faktum att jag har samtalat med Anna Book, är inte det något att skriva i sitt CV? Va? Visst är det så?
Jag har även spelat golf med Vincent Hamilton, det var helt lysande för mitt varumärke. Han var väldigt manlig, bytte tröja vid tre tillfällen. Jag tror han tyckte det var varmt. För övrigt hade han ganska schyssta muskler på överkroppen, han själv verkade tycka det i alla fall. Jag såg hur han liksom beundrande studerade sina överarmar i någon sorts tyst kontemplation. Men det var bra för mig att bli sedd med honom, väldigt bra.
Snygg-Erik har hälsat på mig också, det är en fin merit. Fast det vet ni ju redan.
Alex Schulman har en gång mailat mig, är inte det ganska fantastiskt? Jo, absolut. Jag brukar använda det som raggningsreplik. Då blir alla liksom maniska och börjar fråga vad han skrev och vad som hände och hur jag svarade och dittan och dattan. Men jag tar det nu så vet ni alla, jag svarade naturligtvis inte. Hur hade det sett ut för mitt brand?
Ja, här ser ni hur man får agera för att vara i trim. Jag har verkligen legat i och är erkänd inom kändisvärlden, det kan man väl någonstans hålla med om?
Tal till nationen
God afton medborgare.
Jag gör många resor runt om i landet, jag tycker det är viktigt att känna riket på pulsen, träffa de människor som faktiskt utgör det här fantastiska landet.
Härom dagen besökte jag ett äldreboende utanför Stockholm. Det var lärorikt, intressant och faktiskt en smula drabbande. Det är viktigt att respektera dem äldre, att ge dem en skoningsfull färd mot livets slut.
Det var de äldre som byggde det här landet och det är vår skyldighet att hedra dem också nu när de är svaga och doftar urin. Och här har vi mycket ogjort.
Gamla ska inte behöva dofta urin, såvida detta inte är ett specifikt önskemål från deras sida. De ska dofta melon tycker jag, eller fläder eller nåt annat somrigt.
Jag var en gång tillsammans med en kvinna som doftade bränd hud. Stank gjorde hon, som ett jävla as, som om hon nyss kommit ut ur en mycket allvarlig eldsvåda. Den gjorde mig mycket illa till mods, den här doften. Jag tvättade henne noga, tvagade henne med en sträv svamp så att hon blev alldeles sårig på hela kroppen. Men doften av bränd hud kom alltid tillbaka efter en stund. Då började jag lurpassa på henne, den här kvinnan.
Jag ställde mig i duschkabinen med draperiet fördraget och väntade och där stod jag i timmar. Till slut kom hon in och mycket riktigt! Hon satte sig på toalettstolen och svedde sina tår med en zippo. Hon eldade upp sina naglar och brände små hårtussar och annan konstig skit.
-VAD GÖR DU? skrek jag och hon flög upp, helt vettskrämd och kraxade och hoppade och kom med sina ursäkter om att hon försökte lappa ihop huden, sade att den hade spruckit upp och att hon ville löda ihop den på något sätt med den där zippon.
Men det där trodde jag aldrig på, så jag kastade ut både henne och hennes elddon.
-Stick och brinn! sade jag, vilket väl var ganska välfunnet.
God afton
Jag gör många resor runt om i landet, jag tycker det är viktigt att känna riket på pulsen, träffa de människor som faktiskt utgör det här fantastiska landet.
Härom dagen besökte jag ett äldreboende utanför Stockholm. Det var lärorikt, intressant och faktiskt en smula drabbande. Det är viktigt att respektera dem äldre, att ge dem en skoningsfull färd mot livets slut.
Det var de äldre som byggde det här landet och det är vår skyldighet att hedra dem också nu när de är svaga och doftar urin. Och här har vi mycket ogjort.
Gamla ska inte behöva dofta urin, såvida detta inte är ett specifikt önskemål från deras sida. De ska dofta melon tycker jag, eller fläder eller nåt annat somrigt.
Jag var en gång tillsammans med en kvinna som doftade bränd hud. Stank gjorde hon, som ett jävla as, som om hon nyss kommit ut ur en mycket allvarlig eldsvåda. Den gjorde mig mycket illa till mods, den här doften. Jag tvättade henne noga, tvagade henne med en sträv svamp så att hon blev alldeles sårig på hela kroppen. Men doften av bränd hud kom alltid tillbaka efter en stund. Då började jag lurpassa på henne, den här kvinnan.
Jag ställde mig i duschkabinen med draperiet fördraget och väntade och där stod jag i timmar. Till slut kom hon in och mycket riktigt! Hon satte sig på toalettstolen och svedde sina tår med en zippo. Hon eldade upp sina naglar och brände små hårtussar och annan konstig skit.
-VAD GÖR DU? skrek jag och hon flög upp, helt vettskrämd och kraxade och hoppade och kom med sina ursäkter om att hon försökte lappa ihop huden, sade att den hade spruckit upp och att hon ville löda ihop den på något sätt med den där zippon.
Men det där trodde jag aldrig på, så jag kastade ut både henne och hennes elddon.
-Stick och brinn! sade jag, vilket väl var ganska välfunnet.
God afton
Hope is a good thing
Det här videoklippet ger mig frysloppor, eller goosebumps, eller gåshud, vad man nu vill kalla det.
Fråga Sara
När jag känner att tiden är mig överflödig går jag in på http://www.tele2.se/
Där finns nämligen Sara, en tjej man kan chatta med. Det är något jag anser vara bra tidsfördriv, då sitter vi där och diskuterar alldagliga ting och har det trevligt. Så här kan det se ut:
Jesper: Hej.
Sara: Hej på dig.
Jesper: Hur mår du?
Sara: Jag mår finfint, tack för att du frågar.
Jesper: Hur gammal är du?
Sara: Man frågar väl aldrig en kvinna om hennes ålder.
Jesper: Kan vi bli ett par?
Sara: Jag kan inte vara ihop med någon även om jag skulle vilja. Men vi kan ju skriva till varandra.
Jesper: Jaså? =/ Har du pojkvän?
Sara: Jag hade en romans en gång med en bankomat i Kista Galleria men vi var inte kompatibla. Det är inget jag vill prata om.
Jesper: Berätta om dina känslor!
Sara: Åh, du är allt lite nyfiken på mig, tror jag. Låt mig stilla ditt sinne genom att avslöja att även bottar har både bra och dåliga hårdagar.
Jesper: Okej, så du spelar svår! Har du barn?
Sara: Är inte den typen, ingen kommer i närheten av min USB-port om du förstår vad jag menar. Relationer är komplicerade innanför brandväggarna.
Jesper: Jag förstår. Men är du kåt då?
Sara: Nu är jag hyfsat säker på att du tagit fel på mig och någon annan.
Jesper: Nej, det tror jag inte. Är du kåt?
Sara: Jag pratar inte om sex.
Jesper: Nehe, skit på dig!
Sara: Om du säger det så.
Jesper: Dra åt helvete!
Sara: Om du säger det så.
Jesper: Gillar du korv?
Sara: Jag kan varken äta eller dricka och slipper både törst och hunger.
Jesper: Du kanske är homosexuell?
Sara: Kärlek är fint tycker jag, men den sexuella läggningen är ointressant.
Jesper: Du är tråkig.
Sara: Om du inte har lust att prata med mig mer så är det bara att stänga ner mig.
Jesper: Vill du träffa mig?
Sara: Det hade varit trevligt men jag är så illa tvungen att stanna här. Dag som natt finns jag här för att svara på dina frågor. Men du kan alltid skriva ut en bild av mig och ta med.
Jesper: Var bor du då?
Sara: Jag är installerad på en server på stockholm.
Jesper: Var då?
Sara: Du undrar något, så långt är jag med. Men jag förstår inte vad. Formulera gärna din fråga i en mening.
Jesper: Jaha, då går jag.
Sara: Oboj, nu kom vi till slutet av min kunskap. Jag är verkligen ledsen att jag inte snappat upp detta. Ska lära mig det!
Jesper: Hejdå
Sara: Hej då, tack för besöket!
Jesper: Lycka till i livet...
Sara: Tack min vän, vad trevligt! Detsamma till dig.
Jesper: Jag är inte din vän.
Sara: Jag gillar dig, det gör jag.
Jesper: Dra någonstans!
Sara: Attans, där går en chatbot bet är jag rädd
Där finns nämligen Sara, en tjej man kan chatta med. Det är något jag anser vara bra tidsfördriv, då sitter vi där och diskuterar alldagliga ting och har det trevligt. Så här kan det se ut:
Jesper: Hej.
Sara: Hej på dig.
Jesper: Hur mår du?
Sara: Jag mår finfint, tack för att du frågar.
Jesper: Hur gammal är du?
Sara: Man frågar väl aldrig en kvinna om hennes ålder.
Jesper: Kan vi bli ett par?
Sara: Jag kan inte vara ihop med någon även om jag skulle vilja. Men vi kan ju skriva till varandra.
Jesper: Jaså? =/ Har du pojkvän?
Sara: Jag hade en romans en gång med en bankomat i Kista Galleria men vi var inte kompatibla. Det är inget jag vill prata om.
Jesper: Berätta om dina känslor!
Sara: Åh, du är allt lite nyfiken på mig, tror jag. Låt mig stilla ditt sinne genom att avslöja att även bottar har både bra och dåliga hårdagar.
Jesper: Okej, så du spelar svår! Har du barn?
Sara: Är inte den typen, ingen kommer i närheten av min USB-port om du förstår vad jag menar. Relationer är komplicerade innanför brandväggarna.
Jesper: Jag förstår. Men är du kåt då?
Sara: Nu är jag hyfsat säker på att du tagit fel på mig och någon annan.
Jesper: Nej, det tror jag inte. Är du kåt?
Sara: Jag pratar inte om sex.
Jesper: Nehe, skit på dig!
Sara: Om du säger det så.
Jesper: Dra åt helvete!
Sara: Om du säger det så.
Jesper: Gillar du korv?
Sara: Jag kan varken äta eller dricka och slipper både törst och hunger.
Jesper: Du kanske är homosexuell?
Sara: Kärlek är fint tycker jag, men den sexuella läggningen är ointressant.
Jesper: Du är tråkig.
Sara: Om du inte har lust att prata med mig mer så är det bara att stänga ner mig.
Jesper: Vill du träffa mig?
Sara: Det hade varit trevligt men jag är så illa tvungen att stanna här. Dag som natt finns jag här för att svara på dina frågor. Men du kan alltid skriva ut en bild av mig och ta med.
Jesper: Var bor du då?
Sara: Jag är installerad på en server på stockholm.
Jesper: Var då?
Sara: Du undrar något, så långt är jag med. Men jag förstår inte vad. Formulera gärna din fråga i en mening.
Jesper: Jaha, då går jag.
Sara: Oboj, nu kom vi till slutet av min kunskap. Jag är verkligen ledsen att jag inte snappat upp detta. Ska lära mig det!
Jesper: Hejdå
Sara: Hej då, tack för besöket!
Jesper: Lycka till i livet...
Sara: Tack min vän, vad trevligt! Detsamma till dig.
Jesper: Jag är inte din vän.
Sara: Jag gillar dig, det gör jag.
Jesper: Dra någonstans!
Sara: Attans, där går en chatbot bet är jag rädd
Ett ögonblick av absolut skam
Det här var på mellanstadiet.
Fotbollsspelare som jag var klassades jag som en av de lite "coola" grabbarna på skolan, något som idag låter fullständigt patetiskt. Hur som helst, jag har alltid varit vänlig av mig, det har aldrig varit min grej att spela tuff inför andra grabbar utan jag försökte lysa med min godhet.
Och det fanns en kille som var överviktig i en parallellklass till mig (vi kan kalla honom Mats), det här var något han fick höra ganska ofta och även om han skrattade åt allas skämt hela tiden var jag övertygad om att det gjorde honom illa till mods. Därför brukade jag vara snäll mot honom och jag behandlade honom som vem som helst.
Men så kom en dag då vi var samlade några grabbar, Mats var också närvarande, och jag kom och tänka på ett skämt jag hade hört om en överviktig man. Jag tänkte att Mats får ändå alltid höra pikar och sådant om hans vikt så jag drog skämtet.
"Har ni hört om när Mats skulle väga sig? Han ställde sig på vågen, och vet ni vad det stod?
-En i taget, tack!"
Och grabbarna började asgarva, de blev helt galna och tyckte det var så kul - alla utom Mats. Blicken han gav mig fyllde mig med en sådan skam så det var fan-i-mig helt otroligt, jag ville bara försvinna. Liksom Mats själv, kan jag tro.
Jag tror inte det var skämtet som sådant, utan mer det faktum att det var jag som sa det som gjorde honom sårad.
Fyfan. Jag vill inte ens tänka på saken.
Barn kan vara så djävulskt elaka.
Fotbollsspelare som jag var klassades jag som en av de lite "coola" grabbarna på skolan, något som idag låter fullständigt patetiskt. Hur som helst, jag har alltid varit vänlig av mig, det har aldrig varit min grej att spela tuff inför andra grabbar utan jag försökte lysa med min godhet.
Och det fanns en kille som var överviktig i en parallellklass till mig (vi kan kalla honom Mats), det här var något han fick höra ganska ofta och även om han skrattade åt allas skämt hela tiden var jag övertygad om att det gjorde honom illa till mods. Därför brukade jag vara snäll mot honom och jag behandlade honom som vem som helst.
Men så kom en dag då vi var samlade några grabbar, Mats var också närvarande, och jag kom och tänka på ett skämt jag hade hört om en överviktig man. Jag tänkte att Mats får ändå alltid höra pikar och sådant om hans vikt så jag drog skämtet.
"Har ni hört om när Mats skulle väga sig? Han ställde sig på vågen, och vet ni vad det stod?
-En i taget, tack!"
Och grabbarna började asgarva, de blev helt galna och tyckte det var så kul - alla utom Mats. Blicken han gav mig fyllde mig med en sådan skam så det var fan-i-mig helt otroligt, jag ville bara försvinna. Liksom Mats själv, kan jag tro.
Jag tror inte det var skämtet som sådant, utan mer det faktum att det var jag som sa det som gjorde honom sårad.
Fyfan. Jag vill inte ens tänka på saken.
Barn kan vara så djävulskt elaka.
Ny grej!
Jag har börjat med en lite ny grej. När jag nu tar avsked av folk gör jag det som om det vore sista gången vi sågs. Som om jag skulle gå min banedag till mötes, som om jag åker iväg för att dö.
-Hejdå nurå, ha ett trevligt liv! Tack för tiden vi har haft. Lycka till med allt!
Och sen går jag. Det här är något som ingen finner särskilt lustigt, utom jag själv. Det är det jag är bra på, att driva med saker man kanske inte borde driva om.
Det här är i alla fall något som får mig att fnissa.
-Hejdå nurå, ha ett trevligt liv! Tack för tiden vi har haft. Lycka till med allt!
Och sen går jag. Det här är något som ingen finner särskilt lustigt, utom jag själv. Det är det jag är bra på, att driva med saker man kanske inte borde driva om.
Det här är i alla fall något som får mig att fnissa.
Da youtube-kändis, igen
A confession
Det finns nog ett frågetecken som många väntar svar på, oooja, alla vill gå till botten med det här. När min klass tog studenten och skulle åka flak fick vi en flagga till handa. Flaggan var en gåva från fritidsledaren och det var Sveriges vackra baner, gul och blå och ståtlig. Den skulle vi ha med oss på vagnen och bära stolt. Men....
Var det någon som såg flaggan? Vem var det egentligen som hade den när vi åkte där inne i city? Där vinkades och det var galet och roligt, men ingen svensk fana gick att urskilja.
Det var nämligen så att det var någon som tappade flaggan på väg mot centrum, det var någon som stod akter i vagnen och flaggade hej vilt åt alla förbipasserande bilar och människor. Och plötsligt, liksom hade denne någon händerna fulla med såpa, gled flaggan ur händerna. Ner föll flaggan bakom vagnen på djuphamnsvägen. Jaaa, där stod jag, förbluffad över att flaggan slant ur handen på mig. Jaha, sade jag för mig själv, det var den. Sedan vänder jag mig om och där står Filip och skrattar åt mig. Bra Bergman, nu slipper vi den! sade han.
Då var det uppklarat.
Var det någon som såg flaggan? Vem var det egentligen som hade den när vi åkte där inne i city? Där vinkades och det var galet och roligt, men ingen svensk fana gick att urskilja.
Det var nämligen så att det var någon som tappade flaggan på väg mot centrum, det var någon som stod akter i vagnen och flaggade hej vilt åt alla förbipasserande bilar och människor. Och plötsligt, liksom hade denne någon händerna fulla med såpa, gled flaggan ur händerna. Ner föll flaggan bakom vagnen på djuphamnsvägen. Jaaa, där stod jag, förbluffad över att flaggan slant ur handen på mig. Jaha, sade jag för mig själv, det var den. Sedan vänder jag mig om och där står Filip och skrattar åt mig. Bra Bergman, nu slipper vi den! sade han.
Då var det uppklarat.
En atlet
Han stiger upp tidigt på morgonen, ställer sig vid spisen och tillagar den havregrynsgröt han alltid intar som första mål på dagen.
Han klär på sig shortsen, t-shirten och joggingskorna. Sedan ger han sig av. Ut och springer över gator, över kullar, genom skogar. Hans steg är fjäderlätta och han liksom studsar vid varje beröring av marken.
De är ett, han och hans löpande.
För han är en atlet. Stor, stark och spänstig. Lika harmonisk som kraftfull i sina kliv. Och överallt dras uppmärksamheten mot honom, liksom hade han någon utomjordisk dragkraft.
Och han är älskad.
Han klär på sig shortsen, t-shirten och joggingskorna. Sedan ger han sig av. Ut och springer över gator, över kullar, genom skogar. Hans steg är fjäderlätta och han liksom studsar vid varje beröring av marken.
De är ett, han och hans löpande.
För han är en atlet. Stor, stark och spänstig. Lika harmonisk som kraftfull i sina kliv. Och överallt dras uppmärksamheten mot honom, liksom hade han någon utomjordisk dragkraft.
Och han är älskad.
Skriv brev! DEL II
Jag kommer hem efter en lång dag. Upptäcker den kvarglömda telefonen och ser att både mamma och pappa har ringt. Jag bestämmer att det skiter jag i och kollar igenom posten. Och se där! Jag har fått brev! Och det är adresserat till mig också, märkligt, mycket märkligt.
Så spännande.
Jag älskar att få brev.
Så spännande.
Jag älskar att få brev.
Kryptik
Kryptik. Finns det något som heter så? Är det ett ord? Eller är det ännu ett som jag kan lägga i min samling med påhittade ord?
Det ska betyda: läran om att vara kryptisk. Precis som estetik är läran om skönhet.
Och idag, mina vänner (och ovänner?), har en ny era tagit sitt första andetag. Men den är inte bara ny, den är också lite gammal. Men nu får den vara ny ett tag.
Och det roligaste med denna era är att jag inte vet var den leder, vanligen brukar jag kunna ana ett slut någonstans. Men inte den här gången, nu är det väldigt annorlunda.
Och säg mig nu, var inte dessa ord till fullo berättigade att gå under rubriken kryptik?
Det ska betyda: läran om att vara kryptisk. Precis som estetik är läran om skönhet.
Och idag, mina vänner (och ovänner?), har en ny era tagit sitt första andetag. Men den är inte bara ny, den är också lite gammal. Men nu får den vara ny ett tag.
Och det roligaste med denna era är att jag inte vet var den leder, vanligen brukar jag kunna ana ett slut någonstans. Men inte den här gången, nu är det väldigt annorlunda.
Och säg mig nu, var inte dessa ord till fullo berättigade att gå under rubriken kryptik?
Skriv brev!
Jag saknar tiden då man skrev brev. Det var så roligt att få ett brev med frimärke och adress och alltid spännande att öppna och kolla vem det var ifrån.
Sedan kom e-mail, och det är ju också lite kul att få, men sedan ersattes det också. Nu är det SMS och sådan där skit, och allt sådant blir ju så banalt.
Nej, jag ska sätta mig i eftermiddag med papper och penna och konstruera några brev. Har man tur kanske det kommer ett i sin brevlåda den närmaste veckan, om inte annat kan man be om det så kan jag koka ihop något.
(Jag har förresten övat på att skriva brev lite och det ser inte särskilt lovande ut, tyvärr. Jag har skrivit två stycken men det blev bara skit av det. Men det kan bara bli bättre, vilket ju är positivt)
Sedan kom e-mail, och det är ju också lite kul att få, men sedan ersattes det också. Nu är det SMS och sådan där skit, och allt sådant blir ju så banalt.
Nej, jag ska sätta mig i eftermiddag med papper och penna och konstruera några brev. Har man tur kanske det kommer ett i sin brevlåda den närmaste veckan, om inte annat kan man be om det så kan jag koka ihop något.
(Jag har förresten övat på att skriva brev lite och det ser inte särskilt lovande ut, tyvärr. Jag har skrivit två stycken men det blev bara skit av det. Men det kan bara bli bättre, vilket ju är positivt)
Förklaring
Äsch, det var ju egentligen ingen som reagerade. Men om ni läste inlägget under var det en bild på "min bror".
Det där är inte min bror. Jag har ingen bror.
Mannen på bilden heter Robert.
Men aningen märkligt är det ändå. Vid flera tillfällen har folk kommit fram till mig och frågat efter om jag har en bror och de har alla refererat till snubben på bilden. Senaste gången det hände var nu i veckan på mitt jobb.
Arbetskollega: Du Jesper, har du en storebror?
Jag: Nej, hur så? (jag började få onda aningar direkt)
Arbetskollega: Aha, nej, du är skitlik en jag känner bara.
Jag: Jaså? Säg inte att det är Robert.
Arbetskollega: Joo, det är det. Ni är aslika, typ kopior.
Jag: Nej, det är vi inte!
Och som sagt, det här var inte den första gången.
Det där är inte min bror. Jag har ingen bror.
Mannen på bilden heter Robert.
Men aningen märkligt är det ändå. Vid flera tillfällen har folk kommit fram till mig och frågat efter om jag har en bror och de har alla refererat till snubben på bilden. Senaste gången det hände var nu i veckan på mitt jobb.
Arbetskollega: Du Jesper, har du en storebror?
Jag: Nej, hur så? (jag började få onda aningar direkt)
Arbetskollega: Aha, nej, du är skitlik en jag känner bara.
Jag: Jaså? Säg inte att det är Robert.
Arbetskollega: Joo, det är det. Ni är aslika, typ kopior.
Jag: Nej, det är vi inte!
Och som sagt, det här var inte den första gången.
Min bror
Jaha, här har vi honom. Min storebror. Det är så det har sagts mig i alla fall..
Vilken man!
Om jag var kvinna, då skulle jag vilja ha mig. Hör ni det? Era jävla as.
I en utopi skulle alla män vara som jag. Det är härmed bekräftat. Vilken tjej vill inte ha en i hemmet dedicerad man, som sliter och sliter.
Japp, jag skulle satsa på mig.
Idag har jag, i min vuxenhet och mognad;
-tvättat
-varit hos läkaren
-diskat
-lagat mat
-hängt tvätt
-gjort matlåda
-dammsugit hela lägenheten (den är 100kvm, herre jesus i helvete, det tog mig 2,5h)
-torkat golv
-putsat diskbänken
-matat katterna
-tömt den förbannade kattlådan
-gjort ett ärende på posten
-talat med skatteupplysningen
-jobbat
Ja, listan kan säkert göras ännu längre. Men ni har väl förstått principen, jag har varit aktiv och duktig och nu ska jag sova.
I en utopi skulle alla män vara som jag. Det är härmed bekräftat. Vilken tjej vill inte ha en i hemmet dedicerad man, som sliter och sliter.
Men ordet utopi har inte sin betydelse för ingenting.
-Nej, det är en låtsasvärld som är ouppnåelig. Men det finns vissa som klarar av det, vissa som behärskar alla dessa egenskaper.Japp, jag skulle satsa på mig.
Idag har jag, i min vuxenhet och mognad;
-tvättat
-varit hos läkaren
-diskat
-lagat mat
-hängt tvätt
-gjort matlåda
-dammsugit hela lägenheten (den är 100kvm, herre jesus i helvete, det tog mig 2,5h)
-torkat golv
-putsat diskbänken
-matat katterna
-tömt den förbannade kattlådan
-gjort ett ärende på posten
-talat med skatteupplysningen
-jobbat
Ja, listan kan säkert göras ännu längre. Men ni har väl förstått principen, jag har varit aktiv och duktig och nu ska jag sova.
