Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Jag tänkte att jag skulle klippa mig idag. Det var jag bevisligen inte ensam om. FÖRUTSATT att man litar på Västerås barberare förstås.

Jag gillar inte alls att gå till frisören. Jag känner ett stort obehag inför hela situationen. Jag har så svårt att finna mig i att sitta still och se mig själv i spegeln i fyrtio minuter och därtill få mitt huvud attackerat av en främling. Speglarna i salongerna har dessutom en jävligt dålig effekt på mig har jag märkt. Jag tycker att jag ser så förbannat ful ut när mitt hår är vattenkammat och det tydligt syns att jag har väntat för länge sedan förra besöket. Möjligen är det för att det är det enda tillfället då jag har tid att bearbeta min egen åsyn men jag blir bara illa till mods över mig själv.

Jag vill bli välkomnad med öppna armar av den som ska klippa mig, bli mottagen och attraheras av första intrycket. Jag provade lyckan i åtta salonger idag. Gemensamt för alla salonger var att de hade en kund och en eller två till synes lediga frisörer. Min uppfattning är att frisörer har det svårt med all konkurrens i branschen och att de ska bli lättade och glada när det kommer en ny kund. De ska tänka: "Åh, yes! Äntligen en kund!" Med tanke på hur lediga de ser ut verkar denna teori inte alls orimlig. 

Men nej. NEJ. De är ju så jävla "upptagna". Fattar de inte att det här är fel läge att spela 'hard to get'?!

-Hej! säger jag när jag kliver in genom dörren. Finns det någon klipptid ledig?
Frisörerna utbyter snabbt ett par blickar och en av dem undrar:
-Hmm, du menar nu alltså?
Nej, om en vecka..
-Jaaa, nu.
-Njaa, joo, nej, inte just nu. Imorgon kanske?

Men jag vill inte klippa mig imorgon. Jag går alltid till frisören spontant. Det är en av få saker som jag inte planerar, för jag känner ju obehag inför denna situation, remember? Jag vill ju inte planera något som jag egentligen inte vill göra.

Så jag svarar bara att det inte fungerar nästa dag och vandrar vidare. Lite mer modfälld. Tre liknande ordutbyten senare och jag börjar bli riktigt irriterad. Plötsligt har mitt obehag gått över i hat. Nu hatar jag frisörer. Jag hatar dem.

Jag vandrar hemåt och är en bit från city när jag ser en salong uppenbara sig borta till höger. Det är ett långskott, men vafan, jag kan inte misslyckas mer.
Till min stora förtret ser jag bara en frisör genom fönstret och hon har faktiskt en kund. Jag har givit upp redan innan jag öppnar dörren men jag fortsätter likväl.

-Hallå där! hälsar hon mig med ett leende.
-Hej! Har du tid att klippa mig?
-Ja visst! Om du kan vänta fem minuter, det är bara att slå sig ner i soffan! svarar hon och gestikulerar mot en hemtrevlig skinnsoffa i hörnet.

Triumf! Det är precis så jag vill bli mottagen. Kudos till Salong Jolly!

Men ni andra.. ignoranta och nonchalanta frisörer..Era jävlar. Far ni bara åt helvete.

Jag slås av den revolution som har ägt rum de senaste åren. Vad har det tagit åt oss? Folk har blivit helt beroende av exponering. Den typ av statusuppdateringar som förekommer på Facebook är i många fall skrämmande. Man skriver några rader som på något sätt är tänkt att skapa intresse. Det är vad jag försöker göra åtminstone. För jag är en del av det här. Jag påstår inget annat. Jag själv är en del av de sociala medierna. De som har tagit över vårt samhälle.
Samma sak med Twitter. Vad är det för något? Vad gjorde man för tio år sedan? När började vårt behov av att synas ta en sådan absurd vändning? Formatet som Twitter erbjuder kan liknas vid en statusuppdatering på Facebook. På 140 tecken försöker man knåpa ihop något finurligt, något välfunnet. Som om man genom några ord ska förändra något. Eller frammana en aha-upplevelse eller ett ögonblick av humor.

Vem gör man det för? Varför? Min tanke är att det hela bygger på en önskan om bekräftelse. Vi strävar ständigt efter att få respons på det vi åtar oss, vi vill vara en del av ett större sammanhang. Vi vill betyda något, vara något.

En talande bild för ett par dagar sen; Jag var på en restaurang och åt lunch med tre kollegor. Alla som sitter vid bordet har sin iPhone i handen och har hela sitt fokus vid denna tekniska pryl. Jag uppmärksammar det och sneglar mot de andra gästerna vid borden i närheten. Samma sak där. Telefonen framme och bortkopplade från den fysiska plats där vi faktiskt befinner oss.

Vad i helvete är det som händer? tänker jag för mig själv. Det har blivit viktigare att ta del av information och uppdateringar från andra personer och exponera sig själv än att umgås med dem man lunchar med. Och jag tycker att det hela är ganska sorgligt.

Jag är konservativ och min önskan om att vi borde vara mer primitiva kanske känns daterad men har jag inte en poäng i att vi har tagit det till sin spets? Eller är jag bara gammal av mig? Är jag konstig för att jag önskar att vi ska distansera oss från sociala medier?

Det finns gånger då ting sammanstrålar så naturligt som vore det skrivet i stjärnorna. Ta yin och yang exempelvis, de är så nära besläktade att man direkt associerar den ena till den andra.

Jag har upplevt ett liknande förhållande hos en vän. Hon har nämligen ett väldigt nära förhållande till kossor. Jag finner det hela svårt att förklara men det finns något hos henne som påminner om en kossa. Och det här kan ju vara fördomsväckande, en kossa kanske ofta skulle användas för att beskriva en stor person. En som är ganska överviktig. Min vän är knappast tjock, snarare tvärtom. Men likväl finns det något hos henne som får mig på kreatur-tankar.

Belgian blue, det är så vi kallar henne, vi som har uppmärksammat denna likhet. Kolla nu på denna bild, visst är jag inte helt fel ute?



Jaa, minnsann.. Det skulle lika gärna kunna vara en ko, helt klart.
Jag har aldrig tidigare mött någon som jag så starkt förknippar med ett djur. Jag satt och gick igenom clipart för ett tag sedan och då hittade jag en bild på en kossa. Min första tanke gick till min kompis. Det är ju Josse tänkte jag! Jag forskar vidare för att styrka min, jaaa, ska vi säga misstanke, och finner att hon har andra vänner som kallar henne kossan. Det här kan inte vara en ren slump, visst kan det inte?

I mina vidare efterforskningar finner jag helt osökt ett ganska roande Youtube-klipp! Lyssna, förundras och bestäm sedan huruvida ni ska skratta eller göra nåt annat.

Jag har för en gångs skull inte brist på idéer. Det brukar ju vara något sådant jag skyller på när jag uppdaterar dåligt. Nu har jag ont om tid och energi. De senaste två veckorna har jag haft konstant sömnskuld och då har min säng varit mer åtråvärd än tangentbordet.

Så vad har jag gjort som tagit upp så mycket tid? -Jaa, alltså. Det har varit både hockey och fotboll på vardagskvällarna. Jag hade en kväll ledig som jag tänkte utnyttja på ett kreativt sätt men istället hamnade jag framför Seinfeld, det är så tvångslöst att bara sitta och le åt Georges minspel, åt Kramers flippande, åt Jerrys vardaglighet. Och då känner jag någon typ av inre frid, för stunden åtminstone.

Jag har kommit på en massa ämnen jag vill skriva om och jag har bearbetat formuleringarna i mitt huvud som jag alltid gör. Jag gör det oftast när jag är ute på mina promenader. Det är en del av min skapandeprocess. Jag uppfinner meningar som jag tänker använda och i vissa fall blir jag så rädd att jag ska glömma en bra formulering att jag stannar abrupt och antecknar i mitt block.

Nu har jag varit dålig på att anteckna på sistone så de formuleringar jag har konstruerat är inte längre formuleringar. De har försvunnit in i glömska. Jag har skapat ett eget begrepp om det här, jag kallar dem för Förlorade formuleringar.

Nu är de som dagarna i Väst enligt Theoden av Rohan. Ni vet;

"They have passed like rain on the mountain, like wind in the meadow. The days have gone down in the West, behind the hills into shadow."

Precis så är det med mina formuleringar. Och det är synd, men nya tider väntar. I alla fall om jag fortsätter med att droppa Sagan om ringen-referenser..

Jag brukar leka med tanken att jag är världens regent. Alla känner till mig. Jag är inte bara någon mesig kung över ett enda land, jag regerar ALLT!

Det finns inte ett tidningsuppslag som inte innehåller något mig. Jag tar mig ständigt an resor där jag åker och hälsar på er, mina undersåtar. Men jag är inte en despot. Mitt enda krav är att ni knäböjer och sträcker armarna upp i luften som vore jag Allah, Jahve eller någon annan härlig Gud. Dessutom ska det finnas en hymn. Den ska vara lite som en nationalsång fast i detta fall en världssång. Hymnen om Jesper, den Store. Och epitetet kanske förefaller lite larvigt på svenska, men prova att översätta det till engelska!

Jesper the Great. Hur coolt är inte det?! The Great. The One. The Only.

Det är jag. Jag äger er. Det är till mig ni ska komma om ni vill ha något. Jag förväntar mig vädjanden, fjäsk och mutor. Ett hett tips är att förse mig med kanelgifflar. Brieost, coca-cola och körsbärstomater fungerar också.

I hopp om att rädda världen kommer jag att förbjuda transportmedel som till exempel flygplan, de är verkliga miljöbovar! El-bilar funkar, resten blir också ställda med körförbud. Mobiltelefoner, e-post och twitter stängs av för alltid. Likaså Facebook. Jag är för ett mer primitivt leverne. Skicka brev för fan. Slå en signal på landlinan. Dejta på ett klassiskt sätt. Ta hojen istället för mopeden.

Snabbmat är annan sak jag kommer att fimpa ganska snabbt, och på tal om fimpa.. Cigaretter och alla typer av narkotika beläggs med tortyr- och dödsstraff.

Det enda undantaget vad gäller transportmedel och modern teknik är förstås jag själv och mitt hov. Herregud, jag måste kunna kontakta mina tjänare. Jag är dessutom ställd över allt vad lag heter. Faktum är att JAG ÄR LAGEN. Jesper the Great is the Law.

I övrigt är jag ödmjuk och har en ganska medmänsklig syn på världens invånare. Ni älskar mig, right?

Oförskämt dålig uppdatering. Här på min SIDA. Neeej, det är faktiskt inte en blogg, bara nästan.

Jag befinner mig i ett vakuum. På ett dåligt sätt. Inte för att jag kan komma på någon gång som det skulle kunna vara ett bra sätt. Vakuum brukar vara typiskt dåligt.

Jag är återigen inne i en sån där period när jag får en massa idéer hela tiden. Jag har ständigt en ny plan. Det är farligt för mig. Jag lägger ner tid och energi på att forska i saker som är helt onödiga. Jag kollar upp boendeområden i städer och läser allt jag kan om dem på forum där jag hittar minsta lilla anekdot. Jag dras med åt än det ena, än det andra hållet. Jag är som en kompassnål i närheten av polen. Jag fluktuerar och darrar vid minsta rörelse men någonstans finns ju det som symboliserar magnetisk nord. Och dit kommer jag att nå en vacker dag. För att vara metaforisk. För att pretentioner är som allra bäst när de kommer från mig.

Det är nog väderomställningen som har den här udda effekten på mig. Minsta lilla värmepust och jag vill bara resa iväg, bort, långt åt fan. Och helst aldrig återvända. Jag har den defekten, jag gillar inte att gå tillbaka. Jag inbillar mig att det är ett misslyckande. Ytterligare ett idiotiskt ideal jag lever efter. Jag har många sådana.

Nu var det längesen ni fick chansen att ta del av händelserna i mitt liv. Eller bristen på dem. Jag har varit ute på äventyr IGEN. I torsdags bar det av och därefter rände jag runt som en Sverige-trotter fram till sent på söndag kväll. En cirkelliknande rutt, inte särskilt rund dock. Start och mål i kära gamla Vässan som vi säger här. Jag besökte Sveriges tre största städer på fyra dagar! Det är väl värt en applåd?! Tack tack.

På vägen passade jag på att spendera lite kvalitetstid med min biologiska syster samt min extrasyster. Jag har den förmånen. Två systrar.. toppen! Och Elin har ni ju hört om. Eller läst. Det är hon som raggar på blinda/lätt utvecklingsstörda och slår mig med golfklubbor. Inte samtidigt alltså, men hon har gjort båda.

Isoleringen då? Vad om den? Vad tror ni? Har jag lekt att jag är en primitiv man ute på öde ö? Eller har jag bara låst in mig själv på mitt rum och vägrat gå ut? Det senare verkar ju tämligen orimligt. Jag har ju precis skrivit om hur jag har rest 142 mil, HERREGUD! Vad tänker ni med? Ni är ju totalt flänga i bollen.

Min Internetuppkoppling har havererat och jag har inte kunnat ansluta till nätet. Så jag har faktiskt inte lämnat er vind för våg som jag brukar. Hela den icke-braiga uppdateringen på sistone har alltså berott på tekniska problem och inte på min totala ignorans.

Hm, ja. En berättigad fråga faktiskt. Kolla nu på denna bild!



Här är 19 singelstrumpor. Min fråga.. Var är tvillingen? Var är den andra strumpan?
Det förefaller ju högst märkligt att 19 strumpor har försvunnit i tvättmaskinen. Det går att skylla på maskinen ibland, men inte nu.

...The Fatherless In Ypsilanti

Fantastisk låttitel tycker jag. Jag undrar vad den betyder bara. Någon som har en idé?
Hur som helst är det tydligen dags igen.. för VVV. Veckans Vackra Visa.

Jag har dessutom en ny smart funktion. Nu kan ni lyssna på Spotify om det föredras!

Självklart finns youtube-varianten kvar.

Jag äter våfflor varje torsdag. Det är en av mina invanda rutiner, en som jag inte gärna ruckar på. Idag är det onsdag och alltså dagen innan torsdag. Det känns väl bekant? Att onsdag kommer innan torsdag. Det är också en rutin som jag gärna vill hålla intakt.

Denna onsdag kommer jag likväl att äta våfflor. En födelsedag imorgon bäddar för en måltid av lite festligare karaktär. Med all rätt.
Det gör mig inget att våffeldagen flyttas i sidled lite, så länge onsdag är onsdag och torsdag är dagen efter, right?
Jag är barnsligt förtjust i våfflor. Jag vill ha dem ospröda och mjuka. Inte frasvåfflor, nej. De ska vara flexibla och ätas med vispad grädde och jordgubbssylt. Då njuter jag!

Mmmm, vad det är gott!
Tradionsenligt brukar jag äta för mycket, det gör att min mage sväller upp på ett ganska ohärligt sätt.

Nu till stress. Det som stressar mig mest i livet är att gå omkring i bibliotek och bokaffärer. Det liksom påminner mig om hur många böcker det är jag har missat att läsa. Jag känner oro inför min ringa bokrepertoar. Väldigt uppstressande! Hur löser jag detta? Jag kommer ju aldrig kunna säga att jag "har klarat ut biblioteket". Det är mig övermäktigt.

Hm, en tankeställare för mig..

Midsommarfull. Som månen fast med fötterna på jorden.



Skottlandsresans kanske bästa öl-paus!



Tre glada grabbar på en färja. Och en cool till höger.



Okej, här är den godaste ölen på resan. Helt klart. Efter fem mils cykling över berg och genom dal. Lokalproducerad, går under namnet Oban Bay Skinny Blonde.



Berg har kanske något annat i tanken. Bara en gissning.



Självutlösare. Synd att jag förstör en annars ganska trevlig bild. Hade liksom inte räknat med de andras seriositet.



Ni kanske har sett den tidigare.. Men den är ju fantastisk.



V08s studentvagn. Mycket fin! Jag undrar om jag var den enda personen de kände igen i hela Västerås för de blev helt tokiga vid åsynen av mig.



Det är Jens och Adam. Eller Bill. Och Bull. Välj själv.



Och här har vi FELIX! Eller Frans kanske. Ni får välja här också.



Och Magnus. Eller Jonas.



Här är killarna som hatar det hostel som nekade oss bara för att vi gick ut diskuterade hur vi skulle göra. Vi var dessutom desperata i vårt sökande efter boplats. David gjorde inbrott på en toalett lite senare. Han var också desperat.
Men just här är det mot hostelägaren. Fan ta henne.



Det är ju SKÖNA glajjor. Visst?



Vi tar denna igen! Bara för att den är så härlig.

Minns ni tjejen som jag outade i höstas?

Alltså, det var ju inget speciellt. Ännu en iakttagelse av mig i egenskap av samhällskritiker. Jag kommenterade bara hennes egen självbild och undrade högt huruvida den var skämtsam eller bara tragisk. Som jag gör. Jag undrar ju sånt.

Tjejen har nu hört av sig till mig privat. Hon hävdar att hon inte längre vill vara en del av det här. Och det är ju synd. Men det är sånt jag får respektera. Någonstans är jag ändå ansvarig utgivare för denna sida och jag har väl därtill ett ansvar att göra mina läsare till lags. Eller.. Alltid är det inte så, men ibland.
Värt att tillägga är kanske att hon har bekräftat att det var ett skämtsamt svar och hon verkar faktiskt vara en helt okej tjej. Ung, men okej.

Jag tycker inte om att radera material som redan är publicerat. Det hör ju till historien och arkivering är viktigt! Så jag tänker inte ta bort inläggen. Däremot kommer jag att omlokalisera dem så att de fortfarande är någorlunda tillgängliga.

Vill man ta del av inläggen är det alltså möjligt. Livet är fullt av möjligheter säger man ju! Då skickar man ett mejl till min assistent så letar hon fram det ni önskar. Svårare än så är det inte!

Skicka förfrågan till: [email protected]

Gammal låt men lika bra för det!

Det är ingen nyhet för någon att vi upplever någon typ av dominoeffekt för tillfället. Den ena revolutionen byter av den andra. Tunisien, Iran, Egypten, Jordanien, Bahrain, Yemen, Libyen. Det vi alla inser är hur väldigt blinda vi har varit. I flera decennier har västvärlden blundat, tagit avstånd, från den verklighet som egentligen alla kände till.

Att leva under förtryck i så många år som de omskakade länderna har gjort är inte mänskligt. Vad hände med FNs Human Rights? När valde vi att förbise den här obekväma sanningen?
Vi är så färgade av vår egen välfärd att vi inte bemödar oss att se åt annat håll. Vi bryr oss om I-landsproblem som detta folk aldrig ens skulle våga drömma om. Vi dittar och dattar om tobaks- och alkohollagar, om den ena skatten och den andra.
I Afrika och Mellanöstern lever man under ständig korrumption och grav fattigdom. Folk som inte har tillräckligt med pengar får ett helt förutsättningslöst liv. De har inga möjligheter. De har inga rättigheter. De har sin släkt, det är den som bestämmer allt. När U-ländernas ledning i sig är katastrofal, bör man inte sätta stopp eller åtminstone höja ett varnande finger?

Om tjugo år kommer 2011 att kallas Frihetsåret. Då inhemska aktörer tog tag i sitt leverne. Då länderna blev demokratier där invånarna fick en chans att sätta sin prägel på hur nationen skulle styras. Det kommer i skolor att undervisas om den mörka tiden som tidigare varit och hur den i en handvändning byttes till något acceptabelt. Västvärlden borde skämmas. Det här var inte en hemlighet. Likväl hade det aldrig fått lika stor genomslagskraft om revolutionen påbörjades utifrån. Nej, det behövs en inhemsk kraft. Ett hat och en frustration som länge legat och dragit under ytan och som plötsligt flyter upp tillräckligt mycket för att åstadkomma något.

Libyen är inte det sista land där folket försöker hävda sin rätt och avsätta despoten som för länge har levt väl på andras bekostnad. Tvärtom hoppas jag att det är ett av de första länderna. Folk förtjänar att ha samma rättigheter var de än är födda eller uppvuxna. Jag är så glad att makthavarna ifrågasätts och placeras på en jättelik piedestal som ingen kan missa. Den här virala spridningen kan på sikt endast ha positiv påverkan. De liv som går åt i demonstrationerna kanske känns onödiga, men i slutet kan de komma att vara avgörande. Invånare som stod upp för sitt eget folk, som satte sina liv för att främja en lite ljusare framtid. De har offrat sig för att kommande generationer inte ska behöva lida som de har lidit.

Det finns mer hjärta och mod än det finns klokhet i sättet att agera, till skillnad från exempelvis Ghandhi, men jag kan inte låta bli att älska det! Föräldrar som dör för sina barn. Barnen kommer i alla fall få chansen att leva på riktigt

Jag är rädd. På ett extremt ohärligt sätt. Det är för att jag ska på begravning i veckan. En riktig. Med kista och präst och sorgsam stämning. Jag ser inte fram emot det. Inte alls. Jag har aldrig varit på en begravning tidigare.

Kanske är det för att jag aldrig har varit nära ett dödsfall som jag inte känner någon rädsla inför döden. Jag kommer på mig själv när jag talar om det som något trivialt, vad som helst. Jag skämtar om det och har ingen respekt alls för ämnet. Jag förstår inte varför andra tar så illa upp när jag tar det så lättsamt.

Är jag känslokall? En vis man sade en gång: "Fear for dying proves you have a life worth living." Vad ska jag dra för slutsats av det?
Det jag fruktar är att alla i sällskapet kommer stå där helt upprivna och dystra medan jag själv är den enda som känner mig oförmögen att gråta. Jag är rädd för att jag ska uppfattas som empatilös. Men det är väl ganska personligt? Är det inte det? Var och en har väl sitt eget sorgearbete?! Och om mitt eget inte är tillräckligt för att jag ska bli ledsen, är jag en sämre människa då?

Jag vet inte... Det blir en mödosam ceremoni, det är min enda övertygelse.

Klagomålen mot SJ florerar till skillnad från växtligheten under vinterhalvåret. Jag menar att det hela har gått i överdrift. Nu kritiseras tågtrafiken av ren slentrian.

På ett möte på jobbet i veckan presenterade en gruppchef ett nytt tillvägagångssätt som hade beprövats den senaste månaden. Hon beskrev det lite först och konkluderade sedan: "Det har verkligen gått bra.. jaa, det går som tåget!"

En snabbtänkt åhörare svarade: "Oj, som tåget? Det är väl inte bra?!" Varpå alla i salen bröt ut i skrattsalvor.
Jag menar att det som uppmärksammas med SJ är de tågen som inte kommer i tid. Eller inte kommer alls. Det finns faktiskt en stor skara tåg som verkligen "går som tåget". Tänk på det innan ni slentrianfördömer SJ.

Jag hittade en väldigt intressant korrespondens på SJs hemsida över klagomål.

Här är det Anders Blaxhult som är lite upprörd och hör av sig. Hans synpunkt är verkligen idiotisk. Jag hoppas för hans egen skull att han skrev den för att driva gäck. Såhär yttrar han sig:

Hej lokföraren!
När man kommer med tåg söderifrån till Stockholm C brukar det vara ett utrop ungefär vid Årsta Holmar att ”vi närmar oss nu Stockholms Central”. Om jag steg på i Malmö har jag väl närmat mig Stockholms C de senaste 4,5 timmarna!
Anders Blaxhult
Stockholm

Vid det här laget undrar jag vad som egentligen pågår. Likväl tycker jag att lokförarens svar var mycket träffsäkert och jag kan väl låta det tala för sig själv:

Hej Anders!
Vilket korrekt och roligt iakttagande. Hårddrar man tanken så närmar du dig även Malmö om du fortsätter "en bit till" runt jorden. Under resans gång har vi också närmat oss den oundvikliga döden. Men det ropar vi inte ut. Även om det är en helt korrekt uppgift.
Med vänliga hälsningar Peter

Episk sekvens på Blue Moon Bar igår. 

Smalare än Thord, ett band, spelade på scenen. Det var ganska bra drag och jag har gjort det till en vana att stå längst fram när just Smalare än Thord spelar.

Jag ser en tjej, som också står längst fram, räcka sin telefon till sångaren. Det är tydligt att hon har skrivit ett meddelande till honom. Han nickar och ger tillbaka telefonen.

Jag får en snilleblixt! Jag ska göra samma sak. Faktum är att jag har en tröja från bandet där det står Smalare än Thord. Jag lyckades nämligen roffa åt mig den sist de var där och spelade. Då jag också stod längst fram..

Jag funderar över vad det är jag ska skriva och min kompis David hjälper mig på traven och uppmanar mig att skriva "Ge mig en tröja"! Och det fanns ju en viss logik i det, eftersom jag fick en förra gången.

Det luriga är att jag missuppfattade meningen. Det var ju ganska högt ljud framme vi scenen. Istället skrev jag "Ge mig en blöja" och räckte fram min iPhone.

Sångaren som jag gissar är just Thord tar emot, läser och börjar skratta. Han backar tillbaka till sin trummis och visar meddelandet och de skrattar tillsammans. Han återlämnar därefter min telefon och David undrar varför de tyckte att det var så kul.
David läser också meningen. Hans tur att skratta. "Ge mig en tröja"! sa jag, sa han.

Det var väl skojigt hörrni?! SKÖJIGT!!

Ni kanske har kollat lite på melodifestivalen i år. Det har varit oförskämt dåligt. Jag har dock hittat en person som påminner om en annan liten spellevink.

Vad tycker ni?



Gollum i Sagan om Ringen?



Loreen i Melodifestivalen?


Ja, eller hur?! INTE HELT OLIKT VA?

for I have sinned.

Jag har vikit hädan för min egen trötthet. Olydigt av mig. Sedan jag införskaffade mig mitt träningskort har jag varit högst stringent och inte tillåtit mig själv att skjuta upp träning en enda gång.

Idag blev min första gång. Tusan! Men jag behöver det. Det känner jag. Jag har varit ofattbart trött hela veckan, jag har snoozat som aldrig förr. Även fast jag brukar vara hyfsat morgonpigg.

Klimax nåddes idag då jag med tanke på min kondition drack fyra starköl igår kväll. Jag gick till sängs strax innan midnatt och min sömn var alldeles för otillräcklig för att återställa mig till idag. Dagen har varit som ett maratonlopp, ni vet, de tar ju aldrig slut. Och jag har vid flera tillfällen varit på vippen att slumra till. Skämmes!

Energin till träningen är lika obefintlig som värmen utomhus.

Är det kärlek när någon har etsat sig fast i min hjärna? Varje gång jag får en ledig stund, då ingenting annat ockuperar mitt sinne, då kommer tanken på henne fram. Är det kärlek?

Jag kramar min kudde när jag ligger i sängen, jag vill att den ska vara hon. Med sina mjuka armar, hennes mjuka och spensliga kropp. Hennes doft som helt obarmhärtigt tränger sig in och förblindar mina tankar. Är det kärlek?

Jag ringer henne och känner hur det pirrar i magen, det är med skräckblandad glädje jag hör hennes ljuva stämma svara. Jag vill så gärna tala till henne, höra hennes andning, hennes fnissande, hennes lugn. Men samtidigt är jag nervös, vad ska hon tycka om mig? Är det kärlek?

När hon är glad blir jag glad. När hon är ledsen blir jag ledsen. Mitt sinnelag är liksom en återspegling av hennes, fast fördröjt. När jag träffar henne och sedan tvingas lämna henne drabbas jag av akut ångest. Jag vill inte leva så här, jag behöver henne!

Mörka är mina tankar när hon är borta. Jag blir dyster. Jag försöker dämpa min melankoli genom att kontakta henne. Säga något vänligt. Så att hon är vänlig tillbaka och räddar mig.

Är det kärlek?

Är det kärlek när avsaknaden till henne tynger hela min vardag och vetskapen att vi snart ska ses ger mig omåttlig energi? Är det kärlek?

Är det kärlek när .. ?
Är det kärlek?