Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Jag har indirekt tagit Martinas recept. Tror jag.
Så nu ska vi laga mat hörrni! SPÄNNANDE!

Börja med att slå på ugnen på cirka 200 grader.



Hoppsan.. Dåligt fokus! Men hur som helst. Stek köttfärs och tillsätt tacokrydda.



Här har ni ingredienserna.



Ni ska förresten koka pasta också! Häll sedan upp pastan i lämplig form. När den är kokt alltså, Herregud!



En konserv med majs. Det går bra att öppna den upp-och-ner. Tyckte det var ett kul experiment. Najs majs!



Ovanpå pastan häller ni tacoköttfärsen och fyller därefter på med majs.



Tryck ner lite nachochips för att verkligen betona användandet av majs. Najs majs!



Osten är viktigast av allt. Det är den ALLTID. Hör ni det?! Osten är viktigast!



Snåla inte för bövelen! Mycket mycket mycket ska det va!



Smacka in röran i lämplig ugn (helst er egen) och låt den stå 10-15 minuter. Det viktiga är att osten smälter.



.....



Lägg upp på en tallrik och avnjut!



Glad, mätt och belåten skäggig man!

Glöm inte att dokumentera med bilder och skicka gärna till [email protected] så att jag får ta del av era egna knep i köket!

Bon appetit!

Min syster är ju något av en förebild för mig. Det får man säga. Och jag följs ständigt av hennes övervakande och beskyddande. Det innebär ofta att hon kommenterar det som jag företar mig. Hon fäller uppmaningar titt som tätt. Och i egenskap av att vara bror lyssnar jag inte på detta. Jag vet ju bäst! Det är sen gammalt. Jag har aldrig fel. Jag behöver inte lyssna.

Likväl kan jag göra undantag ibland. Det är inte ofta, men det händer. Vissa gånger faller jag faktiskt ifrån mina väldigt invanda beteenden. Och av någon anledning uppskattas det alltid.

Jag pussade min mamma på kinden på alla hjärtans dag. Inte för att jag ville, men för att göra henne glad. Hon blev alldeles till sig.. började fnissa och blev nästan generad. Hon undrade om jag hade druckit alkohol eller tagit någon annan drog. Men hon uppskattade ändå gesten.

Så nu när jag har gjort min mor till viljes denna vecka kan jag väl lika gärna min syster till viljes, av bara farten liksom. Därför ska jag skriva lite om kärlek, för det är en innerlig önskan från henne.

Och det här blir ju klurigt inser jag.. Vad ska jag skriva?? Jag ger mig själv lite betänketid för att se om jag kan få till några bra formuleringar. Titta in om en dag eller två så kanske ni får se resultatet!


Har ni för övrigt några egna önskemål på teman kan ni väl kludda lite kommentarsfältet. Det bits inte, jag lovar!

Bianca vill inte alltid vara med på bild. OFTAST. Men inte alltid.



Daniel är hungrig. Neerå. Han har bara problem att hålla käften.



Om trötthet hade ett ansikte skulle det se ut som som vår kissekatt.



Johan är en härlig kille egentligen. Neerå. Det är han inte.



Hässlö flygbana och gubbe med kal fläck på huvudet. 



Passerande cyklist som jag tyckte var kul att fotografera.



Hästar i ett centralt beläget garage. 



Dansande jeppster.. Neerå. Men kolla vilken fin slipsknut!



Öldrickande jeppster.. Så jävla cool också! Neerå. Mest sliskig. Fast på ett härligt sätt.

Vissa dagar känner jag att jag har lagt ut så mycket pengar redan att jag lika gärna kan lägga ut lite till. Som idag.

Jag hade en tid inbokad kl 08.15 i Stockholm imorse. Jag är väldigt paranoid överlag och speciellt när det gäller att passa tider. Särskilt idag kände jag ett starkt behov av att vara i tid. Att jag en månad i förväg hade köpt tågbiljetter för min resa både fram och tillbaka var inte ett smart drag med tanke på SJs pålitlighet. Kostnad 224:-

Mitt tåg skulle komma fram 07.53 och jag vet att det är naivt med 22 minuter som säkerhetsmarginal men det fanns faktiskt inget annat alternativ. När tåget var försenat redan innan det avgått beslöt jag att åka bil. Det innebär att jag även var tvungen att ta bilen hem. Den kan ju inte stå kvar i Stockholm. Alltså är tågbiljetterna redan slösade. Väl framme i Mörby centrum, och bilen till trots redan sen på grund av kö i rusningstrafiken, fick jag betala 180:- för parkeringsbiljett.

Tunnelbanebiljetten från Mörby till centrum kostade 80:- fram och tillbaka.

Vidare impulsköpte jag en cardigan förr 399:-, bjöd Mathias på fika för 128:-, köpte lunch för 85:- och som en najs avslutning köpte jag en parfym för 495:-.

Fint.

För övrigt har jag gått tillbaka till min över-ironiska stil. Den ligger mig så nära hjärtat. Det var så himla jobbigt att avstå ifrån den.

Det fanns en tid när jag tyckte om födelsedagar. Jag vet när mina kompisar fyller år. Jag brukade se till att gratulera dem på deras dag och det var alltid uppskattat.

Jag är säker på att jag var orsak till en del glädje. För det är faktiskt ganska trevligt att bli gratulerad. Men sen kom Facebook.. Sajten som tog bort allt som fanns att uppskatta kring födelsedagar.

Nu slänger man iväg ett grattis var och varannan dag av ren slentrian. Det finns inte längre något värde i att gratta någon på födelsedagen. För mig är det jättetråkigt. Nu tror folk att jag har sett deras födelsedag på Facebook och då är det inte roligt alls. Det är så vardagligt. Charmen ligger i att dagen är speciell för just en själv.

Nu har jag skrivit om samma sak på olika sätt och det finns ingen röd tråd egentligen. Det blir så när jag är upprörd.

I ren protest har jag tagit bort informationen om min egen födelsedag på Facebook. Resultatet är att ingen vet att jag fyller år. Men jag föredrar det framför en slentrianmässig hälsning.

Som tur är finns det ett, förvisso fåtaligt, antal som vet när min dag är. Och de gör mig glad på riktigt! Det vittnar om att de på något sätt har bemödat sig med att lägga min dag på minnet. Det uppskattar jag.

...from Joseph who always sat beside her

För att det här är världens bästa scen. Från världens bästa film. Och med världshistoriens mest underbara låt.
Om jag har en tendens att överdriva? -Kanske.

...dansar råttorna på bordet. Vedertaget uttryck.

Min mamma är bortrest. Helt plötsligt blir allt så otvunget. Nu äter jag mat när jag är hungrig, jag diskar när jag känner för det, jag ligger hur mycket i sängen jag vill, jag spelar så mycket tv-spel jag vill.
Nu kan jag ta några glas likör när jag kommer hem utan att få dåligt samvete.

Jag känner mig oerhört behagfull där jag sitter. En kombination av mina nyvunna frihet och den 20% likören skulle jag gissa.

När mamma är borta har jag i uppdrag att ta hand om katterna. Och det är FAKTISKT ganska drygt. De springer ju till den där kattlådan stup i kvarten. Kiss och bajs överallt, usch! 
Men naturligtvis har jag en lösning på det här också. Jag ställer varken fram mat eller vatten, då minskar deras behov av lådbesök rejält! Svårare är det inte.

Detta inlägg är förmodligen det enda kreativa jag orkar med ikväll. Så nu korkar jag upp flaskan igen och häller upp ännu ett glas likör. Mums!

Jag glömde ju årets skämt! Jag hoppas att ni har insett att årets skämt kan vara i plural. Det betyder i det här fallet att jag inte kan välja vilket som är bäst..

Okej, välj själv.

Vad kallas de som precis har fått anställning på McDonalds? -Nybörjare. HA! Hajar ni? Ny-burgare.
Inte kul? Nehe. Men nästa då?!

Vad säger Josef Fritzl till sin fru innan han går och lägger sig? -Älskling, har du släckt i källaren? Den jäveln är bra hörrni! Hahaha. Ooooja, riktigt bra!

Efter årsskiftet kan det vara på sin plats att summera händelserna för det år som vi har lämnat. Nu känner jag till att det är den 23e januari och att det har gått lite drygt tre veckor. Men jag tycker om att summera. Det är kul. Och det är intressant om jag vill kika tillbaka någon gång. Då kan jag läsa om vad som har passerat under år 2010.

Jag väljer att summera några händelser som jag minns särskilt. Ingen konklusion på slutet, inga analyser. Endast några minnen.

Årets classic mix-up
Jag själv är skyldig för denna punkt då jag lyckades boka buss från fel flygplats! Vilken miss, verkligen. Jag och mina fyra följeslagare var som bekant på semester i Skottland. När vi anlände i Glasgow och steg ut från flygplatsen upptäckte vi att det inte gick några bussar alls därifrån. Vi hade 40 minuter på oss och bussen som vi redan hade betalat var den enda som gick till vår destination på 24 timmar. Efter ett kort samtal med skotsk man iklädd gul väst blev vi varse om att bussen vi hade bokat gick från stadens andra flygplats, 5 mil bort. Hoppsan..

Årets fail
Johan Torneryd står för årets misslyckande. Han gjorde det som man inte får göra. Det finns kvällar när man är dragen och riktigt borta. Det finns kvällar då det är okej att somna in kl 22. Men det finns en gång som man inte får göra det! Och det är på nyår. Årets fail går därför till Johan som "gick hem för att hämta nånting" kl 21.45 och sov tills klockan 02.30 hemma hos sig. Illa!

Årets WTF?!
Jag är övertygad om att jag får medhåll på denna punkt. Jag skriver KAOS. Jag skriver mars. Jag skriver Island.
Vad i helvete hände? Eyjafjallajökull hände, just det! En helt osannolik episod i vår historia! Vulkanutbrottet paralyserade hela västvärlden och bevisade hur sårbart samhället egentligen är emot naturens vidunderliga krafter.

Årets besvikelse
Festen som vanligen är så härlig, så glädjebringande. Den som förenar och fokuserar världen på en och samma plats. Den här gången var platsen Sydafrika. Jag menar förstås världsmästerskapet i fotboll. Det jag minns från turneringen är en enfaldig domare, ett förbannat oljud, ett fulspelande Holland och en nation som inte tänkte lyfta ett finger mer än vad det behövdes men likväl vann 2000-talets hittills mest händelsefattiga VM-turnering. Fy fan.

Årets pinsamhet
SDs inträde i Riksdagen. Sverige, vad håller vi på med? Bedrövligt.

Årets vackraste
Efter bussfadäsen kunde jag och mina kompisar avnjuta ett sagolikt vackert kustlandskap i västra Skottland. Vyerna var emellanåt så fantastiska att jag blev alldeles glad och jag bara stod där med min cykel och myste.

Årets förälskelse
Jag blev kär återigen år 2010. Den här gången i Emma Watson, den supercharmiga brittiska tjejen som spelar Hermione (uttalas her-måj-oni) i Harry Potter. Satan vad hon är härlig.

Årets skräckupplevelse/Ouch!
Mitt fall i trappan är det mest smärtsamma jag har varit med om i år. Jag blev också rejält skärrad vilket ju är obehagligt. Jag har fortfarande en klump vid min skinka, ni får gärna ta på den nån gång skulle detta viljas. Avgift kanske tillkommer.

Årets King (Queen) of pop
Robyns hits i år har ju varit fenomenalt bra. Tumme upp!

Årets skratt
Återigen från Skottland och återigen tillägnad Johan Torneryd. Årets skratt involverar både Johan och en viss groda. Lyckligtvis finns det på film, kolla här!

Årets fylla
Kvällen den 17 december blev historisk på flera sätt. Tyvärr kan jag inte återge så mycket av den, alltså... JAG KAN INTE. Kvällen jag inte minns men aldrig glömmer.. Jaaaa, ni förstår. Det var första gången jag blev nekad inträde till krogen. Självklart lyckades jag smita in ändå bara för att bli utkastad en timme senare. Också det min första gång. 

Årets provokation
Nota bene, signerad Jesper Bergman. Endast provokationer kan få folk att reagera. Här har vi den!

Årets artikel
Eller?? Jaa, jag har ingen kommentar på detta. Vill mest ha med det för att det är min sida. CHECCCK IT OUT.


Yes. Det här var allt för denna gång! Tack för mig, hej.

Elakare än någonsin.. jag vet inte det, jag. Jag är ju from som ett lamm. Skulle inte göra en fluga förnär.



Eller???

Jag har varit i Lund! Studenternas stad. Det är så mysigt där. Fullt av en massa unga människor. Det gillar jag. Hade det funnits ett program som intresserade mig där nere skulle jag verkligen överväga att flytta dit.

För övrigt ligger Lund i Skåne. Om ni inte kände till det. Skåne är platt. Skåne är så platt att det aldrig slutar blåsa och då kommer det in skitväder. Det är väl baksidan av staden. Vädret alltså.

Jag åkte tåg fram och tillbaka och var inte mer än 20 minuter försenad, bra SJ! Ni överraskar! Och det är väl mest negativt att det är överraskande att de inte är mer försenade. Men nog om SJ, de får så mycket skit och skällsord ändå. Förmodligen är SJ det som orsakar mest vrede och frustration den här vintern (som förra året). Det ligger så nära till hands att skylla på någon. Jag skulle knappast bli förvånad om SJ likställs med ett svärord i SAOL inom kort.

För er som undrar vad jag gjorde i Lund kan jag berätta att jag skrev prov. För vem vill inte åka tåg i tio timmar, skriva prov i fyra och betala 740 kronor för det?!

Okej, resan hade sina ljuspunkter också. Jag bodde hos mina två systrar som gjorde min visit trivsam. Jag fick även träffa tre skolkamrater vilket ju är trevligt! Alltid kul att träffa kompisar.

Men nu är jag tillbaka, elakare än någonsin! Mohahaha!

Jag har kollat igenom min kamera från nyår. Hittade denna lilla filmsnutt.

Kameramannen är högst hemlig, ingen vet vem det är. Det hela är mystiskt. Notera dock hans stämma i slutet av klippet. Jag vet inte huruvida det är över- eller understämma. Faktum är att det nog inte är någon stämma alls..

Nyårsfirande när det är som bäst. 

Jag har hittat ett band jag gillar jättemycket. Det är så härligt när det händer. Jag minns när jag fann Coldplay. Det var som att hitta en ny vän.

Och vi tillbringar mycket tid tillsammans, jag och Coldplay. De följer med mig ut på mina långa promenader. De brukar till och med ligga med mig i sängen. Alltså.. ligga ner, inget annat. (sluta nu!)

Jag är så avundsjuk på barn för att de inte har gjort sådana upptäcker ännu. De som inte har hittat band som Coldplay, eller Bob Dylan, eller The Beatles eller de som inte har hunnit upptäcka Rachel Bilson. Fyfan vad hon är underbar alltså. PÅ ETT JÄVLA BRA SÄTT HÖRRNI!

Okej, innan det här spårar ur helt och hållet. Det här börjar likna en blogg, något jag vill undvika. Något som inte får hända. Nej, det är botten med folk som skriver hur de tycker om skådespelare i versaler.

BEIRUT, så heter det. Bandet alltså.

Nu har de hört av sig igen, de här jäkla scientologerna. De ringer mig... De skickar e-postmeddelanden... De skickar SMS... Nu har de även skickat brev till mig!

På brevet står "Ditt nästa steg..." Och jag fyller själv i fortsättningen: "..är att kasta detta brev utan att öppna det". För det är vad jag har gjort. Jag vill inte ha något med dem att göra. Jag har några bilder. Ni kan kika på dem. De är ganska intetsägande men de är bevismaterial. Bevis för deras fortsatta förföljande av mig.

På tal om religiösa samfund. Av ett rent sammanträffande stötte jag ihop med en Jehovas-recruiter för någon vecka sen. Han var övligt välklädd. De har ju alltid dyra saker på sig. Kyrkan bekostar utstyrseln så då passar rekryterarna på att ta det bästa - okristet!

Han tog fram ett blad när jag närmade mig.

-Hej! sade han. Det här är lite information om Jehovas vittnen. Du kanske har hört talas om dem?

Min dödssjuka är över! Weei! Jag tror det åtminstone. Eller hoppas. Det finns inte alltid en klar gräns där emellan.

Jag har fått jättemånga frågor och funderingar angående det mystiska paket som jag fick med posten. Och det är ju förståeligt. Det var högst mystiskt!

Och här får jag backa lite inser jag.. men det tar mig inte emot, för jag har faktiskt INGA problem med att erkänna att jag har fel. Sen kvarstår det lilla faktumet att jag nästan aldrig har fel. Och det är ju svårt för mig att erkänna ett fel som inte är ett fel. Ja, ni förstår. Då ljuger jag ju!

Men okej.. Det var inte ett svärd. Inget svärd. Och eftersom jag är uppriktig nu kan jag väl passa på att berätta att jag inte väntade till julafton med att öppna paketet. Jag var så konfys att jag tänkte öppna bara en liten liten del. Bara riva av en tejpbit eller två. Så det gjorde jag. Och sen tog jag av lite till, och lite till... och plötsligt var det inget inslagspapper kvar längre. Märkligt!

Jag har fått ett skohorn! Ett rött, långt och vackert. Jag har döpt det till Berit.

Och nu kanske ni tycker att det här är ett anti-klimax. Att det är en tråkig present. En banalitet. Men det är det inte. Det är genialiskt! Jag har önskat mig ett skohorn i urminnes tider! (i alla fall i fyra månader)

Tack som fan! Det andra frågetecknet var vem som har skickat detta. Och jag är inte helt på det klara med detta ännu. Men jag misstänker Emelie och jag misstänker att hon har en medförbrytare. Jag planerar ett korsförhör inom kort för att lista ut det här, jag återkommer om det (i bästa fall).

Jaaa, alltså.. Mitt jul/nyårsuppehåll blev längre än jag hade befarat. Jag är ledsen för det. Jag är också ledsen för att det återigen var ett sådant där oannonserat uppehåll. Okej.. Nej, det är jag faktiskt inte ledsen för. Det är ju min grej liksom. En del av min charm som vi brukar säga här på den här sidan.

Anledningen till det lite för långa uppehållet är att jag håller på att dö. Typ. Åtminstone känns det lite så. Jag har sprungit på något alldeles bedrövligt, misstänker att det är ett gift. Och det kom så himla plötsligt också!

Där låg jag, på min säng, en kväll -minding my own business- och från ingenstans kommer det en liten djävul och sprutar in ett gift i mig. Helt oprovocerat! Så jävla onödigt av den. Minuter senare låg jag i en ovärdslig feberfrossa, jag hade 26 grader i mitt rum, alla kläder på, jag låg under ett täcke och en tjock filt men ändå lyckades jag frysa. Fyfan.

Denna infernaliska sjukdom har haft en hel del klimax och gårdagskvällen var en av dem. Jag låg i min säng och det var dags för den traditionella nattsömnen. Men jag hade hemskt mycket magknip och det pågick någon form av krig inuti min mage. Ryggen smärtade, jag mådde illa... Och jag bara tänkte såhär: Ge mig en pistol så skjuter jag mig själv. Snälla. Ge mig en bara!

Jag blev positivt överraskad när jag gick in på bloggportalens hemsida och upptäckte att ni varit mig trogna och besökt min sida trots min inaktivitet. Det gjorde mig glad.

Jag har en dålig vana att internetshoppa. Jag sitter där och klickar i mina varor och sen går jag till kassan och fyller i mina uppgifter. De flesta gånger kommer jag till mitt sunda förnuft och stänger ner webläsaren innan något är inhandlat. Men ibland.. jaa, ibland händer det att jag klickar på den där klassiska "confirm order"-knappen och bara några sekunder senare ångrar mig för att riva mig i huvudet. Internethandel har ett dåligt inflytande på mig. Det är för lätt helt enkelt.

Därför var det med ångest jag styrde mina steg mot ICA denna eftermiddag. Jag hade fått en postavi där det stod att jag hade ett paket att hämta ut. Vad har jag beställt nu? undrade jag för mig själv.

Men det visade sig att jag var oskyldig. Det är nämligen någon vänlig själ som har skickat mig ett paket med posten. Jag blev både glad och förvånad. Mycket för att jag trodde jag var den enda som använde vanlig post. Jag gillar ju sådant.

Såhär i efterhand inser jag att rubriken skulle kunna ha någon sorts poetisk förankring. Men det har den ju inte.

Sanningen är den att mina blommor, i huset där jag bor, ser lite.. jaa, trötta ut. Och ledsna. Nu är de sådär typiskt vissna. Det är olyckligt.

Jag har genom en muntlig överenskommelse med min pappa gjort klart att jag ska ta hand om blommorna när han är bortrest. Men hur ska jag nu förklara detta?
Har ni något bra tips som kan fungera? Tror ni det räcker med att jag säger att huset åtminstone står kvar. För det är faktiskt inte en självklarhet efter att mina "vänner" David och Johan har varit här.

Jag har tvättat diverse mattor, handdukar och bordsdukar och det verkar som att det mesta kan återgå till sitt ursprungliga skick. Jag har även dammsugit huset två gånger och moppat golvet. Jag ångrar att jag inte gick runt med kamera och fotograferade stället innan jag började städa. Hade kunnat bli bra material för min sida. Det var som taget ur ett krigshärjat Tyskland på 1940-talet.

Det är sådant jag gillar. Men likväl.. blommorna som vissnar.. vad ska jag göra med dem?

Kolla här vad kocken Jesper har åstadkommit! Kock på svenska. Inte på engelska, Herregud! Att ni alltid har sådana perversa associationer. Skärpning!

Kreativitet när det är som bäst ...