Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Ett sista inlägg.

Jaa, mina kära läsare... Det är med blandade känslor som jag annonserar att denna sida upphör att bli skriven på. Men det är dags att tacka för kaffet. Det är dags för den tjocka damen att sjunga på sin jävla sång. Det är dags att vika in hovarna. Det är dags för mig att vända blad. Gå vidare.

Det är möjligt att jag någon gång återupptar detta format. Men just här, på denna uniforma resource locator skrivs inte mer. Inte nu, inte senare.

Det är på dagen tre år sedan jag publicerade mitt första inlägg. En bra dag att knyta ihop säcken på tycker jag.

Och jag har väl egentligen två saker som jag vill framföra. TACK för att ni har kommit tillbaka till sidan gång på gång. Ingen av er har varit särskilt aktiv i kommentarsfältet (undantag Elin och Emma) men jag har tagit det faktum att ni har återvänt som tillräcklig feedback. Det är väl i sin rätt? Min personliga erfarenhet är att jag endast återvänder till sidor som jag får ut något av. Glädje, frustration, sorg eller vad det nu kan vara. Jag uppskattar det verkligen och tycker på allvar att det är jätteroligt att jag lockar någons intresse med mina ganska ointressanta anekdoter. 

Helt osökt kommer jag in på det andra jag vill trycka på. GRATTIS! Grattis till er alla för att ni inte längre behöver ta del av min dåliga humor, mina komplicerade (i ordboken uppletade) ord, min dåliga berättarteknik, min svaga grammatik och mina patetiska uttryck för självförälskelse. Det måste ni vara tacksamma för, ååhhja! Det kommer ni att vara.

Ni som undrar vad jag tänker ägna mig åt härnäst får alltså ingen information härifrån längre, chansen finns väl att ni snappar upp nåt på den där djävulska sidan Facebook, om det nu skulle vara av intresse alltså.

Jag har liksom tröttnat på livet här i Norden så jag sticker. Fattar ni? Jag drar. Bort, iväg! Långt åt fan. Precis som jag alltid har velat. I ganska många år nu (i alla fall två) har jag velat fly min vardag, för att få lite perspektiv. Om jag kommer känna mig ensam? Om jag kommer sakna något? Eller någon? -Det är frågor jag själv inte har svar på.

Likväl kommer jag att sakna några av mina kära kompisar. Det får jag erkänna. Hur jag överlever utan William och Daniel vet jag ännu inte. De figurerar så frekvent i mitt liv att jag inte minns hur det var innan vi blev så tajta. Men det blir spännande, det får man säga. Mycket spännande.

Vi ses någon gång i framtiden i alla fall! Eller så gör vi inte det. Who am I to decide?

Blev så trött på mitt hår, så jag rakade av det. Det var mycket spännande. Och väldigt kul. Kul som i hysteriskt alltså. Jag gjorde det nämligen själv utan spegel. Det kanske syns.


FÖRE!



EFTER!

Jag minns när jag tog farväl av en kamrat för några år sen. Det var mitt första riktiga avsked. Och jag har ju nån sjuk idé om att jag inte ska visa mig sårbar, den fallerade ganska mycket den gången - vilket gläder mig. I bilen på väg därifrån visste jag inte vad jag gjorde, det var som om jag var utanför mig själv på något sätt. Och halvvägs hem skickade hon ett sms som var så definitivt och slutgiltigt. Det fick mina känslor att svalla över. Jag var tvungen att svänga av vägen och stänga av motorn på någon öde parkeringsplats. Hängde mig över ratten och tyckte att det som skedde var fruktansvärt.
Inte för att avskedet i sig var för alltid men just det sammanhang som vi hade varit tillsammans i fram tills nu, det skulle aldrig komma åter.

Varje vecka går fler kollegor på semester och jag känner att mitt hjärta plågas av styng när jag tänker att jag inte finns kvar när de kommer tillbaka. Människor som jag har spenderat 40 timmar per vecka med i nästan två år .. och kontakten som helt abrupt och hänsynslöst sägs upp.

Jag tog nästan farväl av en tjej jag tycker mycket om igår. Nästan? -Jaa, för att jag inte riktigt klarade att göra det hela vägen ut.
-Hejdå, sade hon, vi ses väl när jag kommer tillbaka?
-Jaa, jo, kanske.. mumlade jag som svar, ha det bra hördu!

Men jag vet ju att vi inte ses. Jag ville bara inte bli fast i någon känslomässig virvelvind igen, det var så jobbigt senast.
Jag teg alltså och fick sota för det på kvällen istället. Känslan av att inte vilja göra någonting, inte äta, inte sova, ingenting.
Jag slog på Tchaikovsky på iPoden och lade mig blundande på sängen. Lät hans kompositioner i moll få uttrycka det jag inte kunde. Vi har ju ett speciellt samband jag och Peter, det vet ni sen tidigare.

I det tillstånd av melankoli jag befann mig igår träffas jag mycket sällan. Och en himla tur är väl det! För vid de tillfällena känner jag mig som allra minst och obetydlig.

#ohgodheappraisealloverme

Jag är ute och flyger med min kompis Daniel. Att det är med just Daniel är i sig en upplevelse.

Daniel har alltid förundrat mig. Av alla mina vänner är han den som vet tveklöst mest utan att egentligen veta någonting.

Jag begriper bara inte var han får allt ifrån. Han är snubben som får 38/40 på ORD-delen på höskoleprovet, men han har aldrig faktiskt LÄST en bok. Hur är det möjligt?!

Daniel kan varenda jävla låttext. Och inte bara populära låtar. Alla sorter. Barnvisor, schlager, rap, hip-hop, dansband, pop, you name it! Jag har till och med hört honom sjunga en hel låt på bosniska. Och han har verkligen inget bosniskt ursprung, visserligen en bosnisk kompis men inte längre än fem år tillbaka.

Han är ledande i användandet av idiomatiska uttryck. Dels känner han på något sätt till alla som finns men han har också en förmåga att skapa egna.

När vi var på 3000 fötters höjd och vi hörde någon som hade en taskig radioförbindelse konstaterar Daniel att han lät som en arab med grädden i munnen. När han sade det visste jag inte riktigt vad han menade men det var så förbluffande knasigt att jag blev på ett hemskt fnissigt humör.
Lite senare frågade jag honom vad han menade och fick en strålande förklaring:

"Haha, typ som han på parkbänken, chalama chalama!"

Jag är djupt avundsjuk på Daniels sätt att uttrycka sig, det är i alla avseenden episkt.

Han är metafor-mannen.

Insikten som gör min tisdagkväll. Jag har blivit så beroende av kaffe de senaste månaderna. Det är liksom standard med minst en latte om dagen.

Det är dyrt. Jag måste lära mig att göra min egen, really!

Hur man säger ingenting med 150 ord (och jaa, jag har räknat) :

Jag har nu, i ca 40 minuter, stirrat på min laptop-skärm. Med händerna ovanför tangentbordet.

Men jag får inte till något. Jag vill SKAPA. Igår satt jag och klickade runt på olika sidor och försökte inspireras. Jag tänkte att idag skulle min vänstra hjärnhalva, min kreativa sida, ha uppfunnit något. Besvikelse.

Jag har endast kommit på en sak! Och det är rubriken, visst är den festlig? Nehe? Det tycker ni inte? Era otacksamma as. Här har jag myntat ett eget uttryck som ni inte uppskattar... Illa.

Hur som helst kom jag på det för någon kväll sedan och tyckte att det var så himla välfunnet. "WOW!" tänkte jag för mig själv. Och jag kunde sätta in det i nästan vilket sammanhang som helst och det fungerade.

Och nu .. ? Nu hittar jag inget sammanhang. Bra jeppe! Bra jobbat.

Vår katt har nämligen problem med njurarna. Detta medför både ekonomiska och logistiska problem. Vem fan vill betala 300 kronor för lite mat till katten? Och varför har veterinären inte öppet när min mamma är hemma så att jag måste åka dit på min lunch.

Asa-sugigt!

Men jag åkte likväl dit med glatt humör. Jag ställde mig på någon annans parkering eftersom jag tänkte att det alltid gör någon sur. Och då har jag tagit en surpoäng, precis som 10 minuter senare. Kommer till det strax.

Tydligen finns det något register över tidigare kunder och jag sade gladeligen mitt telefonnummer till den lite för muntra kassören.

-Jahaja, tyckte han, du har minnsann varit här förut! Vad heter katten?

Fyfan för honom, var han tvungen att fråga. Det var ju bara för att jävlas.

-Ehh.. host - Pilsner .. svarade jag.

Och sen hans pilemariska leende på det. Och här var det han som fick surpoängen. Jag gick ut till min felparkerade bil och konstaterade att ingen hade brytt sig om den.. suck!

Vidare till OKQ8 för en stor kopp kaffe latte. Maskinen fräste väldans mycket efter att jag tryckt på knappen. Ånga välde ut och jag undrade om det var i sin rätt, hm, ångskummad mjölk brukar man ju säga.. Men inte. Här hade jag nämligen hämtat min surpoäng. Trött butiksbiträde sur som gamla citrusfrukter kom till undsättning.
-Det är slut på mjölk, sade hon kort.
-Jaha, svarade jag glatt, jag tyckte att det var lite märkligt uppträdande, även för en kaffemaskin.

Ett lättsamt svar anser jag. Men hon tittade bara på mig som en Washington-bo gör när man pekar ut Vita Huset när det i själva verket är Capitolium.

Jag hade redan fått lite kaffe i min mugg men den var ju bara halvfull. Så om jag skulle trycka på knappen igen skulle det ju bli för mycket.. och jag ville ju ha mer än halva. Jaa, ni kanske förstår problematiken. Jag vände mig hjälplöst mot resten av butiken. Bara det sura biträdet inom synhåll. Så jag frågade vad jag skulle göra och fick ett lika surt svar igen.

Väl framme vid kassan lyckades jag tajma in henne igen, jävligt taktiskt. Jag var helt säker på att hon skulle ta det tredubbla priset men det gjorde hon inte. Jag önskade henne en trevlig dag och log mitt mest charmanta leende. Detta fick henne förstås på fall, för vem motstår mig när jag väl anstränger mig?! Hon sken upp som nattygsbordlampa och allt var frid och fröjd.

Min sista semesterdag lider mot sitt slut. Och jag har myst med johan. Nästan varje dag, nedan följer några bilder från vår romantiska färd i solnedgången.

Har ni för övrigt lagt märke till en radikal förändring här på sidan? Jooo, MÅNGA fler bilder. Det är för att min försvunna kamera inte längre är försvunnen. Den är tillbaka. Den har varit på rundresa i halva Europa men slutligen har den hittat hem igen. SCORE.



Befälhavare



Start bana 23



Mälaren



Johan är högst koncentrerad.



Vi är tuffa. Väldigt TUFFA.



Romantik var det ju också! Här nånstans friade johan till mig. Jag sade nej. Stämningen var väl inte på topp efter det. Nej, det kan man inte säga.



Sen sade jag att jag bara skojade. Då blev han superglad. Ser ni hans pskyobryt-leende? Så ser han typ alltid ut när han ser på mig. Förstå att jag måste leva med det i resten av mitt liv.



Sen svängde vi. Då spydde johan i min väska. Om det berodde på svängen eller insikten i att vi ska leva tillsammans är fortfarande oklart. Jag har dock svårt att tänka mig att jag ska ha flugit orent..

Förresten är ni bjudna till bröllopet! 



Ni vet väl att jag driver? Jaa, något annat kan man inte förvänta sig.

Med andra ord, ni är inte alls bjudna. Vi ska gifta oss på tu man hand.

Jag är assisterande lagledare i ett fotbollslag. Eller, jag vet inte om man kan kalla det för ett fotbollslag. Det är en skymf mot sporten. Vi är i alla fall typ tio grabbar som ställer upp i liknande matchtröjor och nästan alla har ett nummer på ryggen.

Engagemanget hos spelarna är minst sagt bristande och varje vecka står vi inför den kommande matchen med manfall. Då är min uppgift att rekrytera in reserver (läs ringa Daniel). Och det gör jag ju inte. Jag skickar SMS istället, herregud! Vem ringer i dagens samhälle??

Nedan följer lite utdrag ur vår konversation.



Jaa, ni förstår kanske. Daniels meddelanden är de till vänster. Jag finner repliken längst ner ganska roande.



För säkerhets skull valde han också att FÖRTYDLIGA. Och det var ju en himla tur, för jag förstod ju verkligen inte.

Lite konferens först! Eller konferangs som man säger.



Vi hade så fint besök så att man blev alldeles till sig. Pär Johansson, grundare av Glada Hudik.



William var också till sig.



Det var fransktema med baskers och scarves... och förkläden(svårt att hitta kopplingen till Frankrike här)



Och nej, det här är inte kocken. Det är bara David, eller Dangerous Dave som är ett vedertaget namn.



William är till sig igen. Man måste älska karlns energi.



Det är tur att någon står för taggandet!



Robert är faktiskt fransos. Eller ... ?



Kreativiteten var på topp. Verkligen.



Amanda är social. Men inte med oss.



Den FINASTE och BÄSTA bilden.



Orange grupp. Medlemmarna visar stort engagemang.



Blå grupp. Dito.



Fokus. Hihi.



Livemusik förstås!



Ser ni den ofrivillige golfaren till vänster i bild?



Det är inte mörkt egentligen, bara jag som misslyckas med kameran. Igen.



Vimmel



Entusiasm



Inlevelse



Glädje



Prakti-



-kanter



Bordsgrannar



Fotogenique



Rosett



Vitvin



Kvartalets medarbetare



Posör



Öga



Middag



Par



Fokus



Baskers på bord



Posörinnor   (?)



Oh Mandy!



Erik



Dance dance

Jag har aldrig förstått mig på de människor som vid upprepade tillfällen tatuerar sin kropp. Det är för mig en gåta varför man vill göra något sådant mot sig själv. Jag har gjort en liten djupdykning och försökt att analysera dem som är berörda. En teori har utvecklats. Nu återstår bara ett fastslagande. Hör här.

Jag själv kan medge att vissa tatueringar kan se helt okej ut. Och om man har endast en, någon ganska diskret som man har gjort mest för att prova.
Oftast gör man det kanske vid ung ålder, som när man provar ecstasy eller marijuana. Man gör det en gång, för att se vad som händer. Av nyfikenhet, och det kan jag till viss del också köpa.

Just vid tatueringar kan det ju bli väldigt kostsamt, då menar jag inte bara ekonomiskt men också eftersom man ska bära motivet i resten av sitt liv.

Men de människor som har större och flera bilder och dessutom ständigt planerar sin nästa tatuering.. Hur tänker de? Vilka är de?

Frågar man en flergångstatuerare så hävdar den att det är just som en drog. "Har man en gång börjat så är man fast. Man vill bara göra om det!". Men för mig är det vansinne. En dålig ursäkt.

Jag träffade en bekant som hade bokat en ny tid för en vecka sen. "Jag ska tatuera mig på insidan av handleden" sade hon. "Varför just där?" undrade jag. Svaret jag fick:
"Jo, för där gör det som ondast!"

Och när jag tänker på det där senare tycker jag att det är så himla ledsamt. Hon väljer alltså att märka sig själv. Hon väljer att peka ut sig själv och ställa sig utanför samhället. Hon liksom går med på att smutsa ner sig. Det är en sorts egenvald stigmatisering.

Min teori bygger på precis detta. För visst är det väl bara trasiga människor som tatuerar sig? Visst är det så? Det finns väl ingen vettig människa som bestämmer att han/hon ska tatuera sig?!
När jag tänker på alla som har tatuerat sig har de någon typ av bakgrund där jag kan tänka mig att det inte har varit helt lätt. Deras uppväxt har på något sätt varit intrikat och de tänker att genom att tatuera sig kan de få utlopp för undertryckande sorg och rädsla. Det är deras sätt att kommunicera ut att de kan pina sig igenom en tatueringssession för att det inte är någonting i jämförelse med deras inre smärta.

De koketterar med sitt utanförskap. Jag tycker verkligen att det är sorgligt.


MEDDELANDE TILL ALLA SOM HAR TATUERINGAR:

Ni ÄR ett gäng TRASIGA människor...


....   men vem fan bryr sig?!

En släkting till mig har nyligen tagit studenten och jag närvarade på dennes mottagning. Att ta studenten är oftast det första riktiga firandet man har. Visst, man fyller ju år, ett par gånger jämnare än andra, men det är ändå inte i paritet med ett studentfirande.

Vid studenten tillströmmar mer folk, det bjuds på mer mat och dryck och allting är flådigt och snuddar vid extravagans. Här vill jag dröja för en reflektion.

Till mottagningen kommer många olika människor vars enda gemensamma nämnare är att man har någon typ av samhörighet till studenten. Under åren har man oftast samlat på sig en hel del bekanta och här är det första gången som alla sammanstrålar. Eftersom relationer är bland det mest komplexa som finns kan vi återigen konstatera att det enda som sammanbinder oss är studenten.

Ni kanske har svårt att se var det här ska leda, men hör här.

Det här kan tyckas vara lite sorgligt egentligen, men det är likväl samhället som vi lever i. När människor som inte känner varandra "tvingas" att umgås, äta mat och sitta bredvid varandra och på något sätt inkräkta närmare än vad främlingar vanligen gör är alkohol en perfekt isbrytare. Det måste man säga. Alkohol är ju socialt smörjmedel. Här finns utrymme för att påstå att min inställning till detta är bisarr. Men även om det låter illa kan det i ett sånt här sammanhang vara bra, nödvändigt rent av.
Vad gör det då för situationen att det finns en alkoholist i sällskapet? -Jo, då serveras ingen alkohol alls. Resultatet av detta:
Personer vid samma bord sitter ganska tystna och tillbakadragna, man sitter förtvivlat och letar efter någon typ av område som kan diskuteras. I Sverige innebär det två minuters kallprat om vädret. Sedan tystnad. OCH tystnad. Och sedan är det någon som inte står ut längre och reser sig från bordet. En annan gäst tar tillfället i akt och ockuperar den nu lediga platsen.
Han fäller förstås någon kommentar om vädret. "Gud vad det regnar! Det som har varit fint i så många dagar nu.. och sen när det är examen kommer detta!" Vi andra nickar instämmande. Detta är redan avklarat. Ny tystnad uppstår.

Med lite alkohol i gästernas blod skulle det här aldrig inträffa. Då skulle det vara gemytligt, folk skulle dra vitsar och binda band, möjligen byta telefonnummer.
Men som ni märker är detta endast konditionalis.

Alkoholisten har förstört det här tillfället att umgås på ett förtroligt sätt.

Jag har ju ett finger i kakburken lite varstans, jag håller koll på omvärlden och analyserar och reflekterar över det jag kommer över. På sistone har jag bevisligen hållit det mesta för mig själv. Jag har ehh, vad ska man säga.. inte delat med mig av mina åsikter så mycket. Jaha, justja! LAT, det är det jag har varit.

Jag har en kompis vars blogg är mycket fin tycker jag. Mest för att det är så fina bilder. Vad gäller stilistiken kan den absolut förbättras, men man kan ju inte få allt, right?! Men ta er en liten titt, tips från mig bara.

Jag är en person som man främst förknippar med fotboll, iPhone och mediokra one-liners. Det är en sammanfattning av mig. Men jag har faktiskt ännu ett ansikte som bör tas med. Tävlingsinriktad. Jotack, är det tävling så är det ju tävling. Och jag avskyr att förlora.

Som exempel kan jag referera till det betyg-/utvecklingssamtal som jag hade med min idrottslärare i gymnasiet. Hon tyckte såhär:

-Jesper.. Du är väldigt aktiv på lektionerna och det vill jag inte ta ifrån dig. Du har en glädje som smittar av sig. Men... kom ihåg att det inte alltid är OS-final.

Fast det är det ju för mig. Tävlar man så måste man ju göra det helhjärtat, varför ska man annars delta?! Det innebär att när jag är med i en stegräknartävling går jag ut en timme varje morgon och två timmar varje kväll och bara vandrar. Jag har dessutom börjat att ta kortare steg för att effektivisera stegen.

Förmodligen kommer jag att vinna den där tävlingen. Allt annat skulle jag se som ett misslyckande. Till och med 12 juni hittar ni mig på promenad om det är något.. 

Hold your head up high

And don't be afraid of the dark

At the end of the storm

There's a golden sky

And the sweet silver song of the lark

Walk on, through the wind

Walk on, through the rain

Though your dreams be tossed and blown

Walk on, walk on, with hope in your heart

And you'll never walk alone

You'll never walk alone

Walk on, walk on, with hope in your heart

And you'll never walk alone

You'll never walk alone